Meny
  • Svenska

Om utlandet Nordmakedonien

Läs på om ditt resmål

 

Basfakta

 

Konstitutionellt namn:

Republiken Nordmakedonien (kortform: Nordmakedonien)

Som ett resultat av Prespa-avtalet mellan Grekland och Makedonien, bytte landet namn från Republiken Makedonien till Republiken Nordmakedonien (Република Северна Македонија) för användning såväl ut- som inrikes. Avtalet trädde i kraft den 12 februari 2019. Sverige erhöll den 15 februari 2019 en officiell förfrågan om att hädanefter tillämpa landets nya namn i samtliga sammanhang.

Självständighet:

8 september 1991

Huvudstad:

Skopje (467 300 inv.)

Areal:

25 713 km2

Angränsande länder:

Serbien, Kosovo, Bulgarien, Grekland och Albanien

Större städer:

Kumanovo (103 200), Bitola (86 400), Prilep (73 400), Tetovo (70 800)

Folkmängd:

2,022 miljoner (enligt den senaste folkräkningen från november 2002). Etniska makedonier (65 procent), albaner (25 procent), turkar (3,5 procent), romer (2,5 procent), vlaker (0,5 procent).

Språk:

Makedonska (officiellt), albanska (lag som stärker albanskan ställning trädde i kraft 2019 – det blir de facto – om inte officiellt ett andra officiellt språk), serbokroatiska, turkiska, romani.

Religion:

Det finns ingen statsreligion men ortodox kristendom och islam är de största religionerna. Andra religioner som judendom och protestantism finns representerade, dock i mindre omfattning.

Statsskick:

Republik

Statschef:

President Stevo Pendarovski (från maj 2019)

Regeringschef:

Interim-premiärminister Oliver Spasovski (från januari 2020)

Utrikesminister:

Nikola Dimitrov

Tid:

GMT +1

Valuta:

Denar (MKD)

BNP:

12,7 miljarder USD (2018)

BNP/capita:

6084 USD (2018)

Tillväxt:

2,7 procent (2018)

Handelsbalans:

-1591 MUSD (2018)

Utlandsskuld:

 8,744,000 MUSD (2018)

  

1. Historik

Makedonien är även benämningen på en historisk och geografisk region i sydöstra Europa med en area på cirka 67 000 kvadratkilometer och en befolkning på 4,9 miljoner. Det historiska Makedonien avgränsades i väster av Ohridsjön vid den albanska gränsen. I öster gick gränsen vid de bulgariska Rodopibergen, i söder vid Egeiska havet och Pindosbergen i Grekland, och i norr vid Šarbergen på gränsen till Kosovo.

Det historiska Makedonien var alltså avsevärt större än det som idag utgör Nordmakedonien. Det ursprungliga territoriet är idag delat mellan tre stater. Den del som idag utgör Nordmakedonien kallas ibland Vardar-Makedonien. Den grekiska delen benämns ibland Egeiska Makedonien och den bulgariska kallas emellanåt Pirin-Makedonien. Regionen var under 500 år en del av det osmanska riket, något som än i dag sätter sin prägel på Nordmakedonien, inte minst på arkitektur, musik, religion och mat. Även Bulgarien, Serbien och Grekland har gjort anspråk på den makedonska traditionen och gör det fortfarande i viss utsträckning.

För allmänheten kom namnet i bruk först 1893, då en grupp unga intellektuella grundade ”Interna makedonska revolutionära organisationen” (VMRO). Organisationens ledare krävde ett autonomt Makedonien inom det osmanska riket med mottot ”Makedonien för makedonierna”. Den 2 augusti 1903 inledde VMRO en öppen revolt vid namn Ilindenupproret mot osmanerna. Revolten hade till en början vissa framgångar och stora områden kom under upprorsmännens kontroll, varpå de snabbt upprättade en republik med säte i den lilla staden Kruševo, ca 60 km söder om Skopje. Republiken Kruševo levde emellertid i blott elva dagar, och i oktober 1903 hade den osmanska hären slagit ner revolten.

Efter Balkankrigen 1912–1913 delades regionen Makedonien mellan Grekland, Serbien och Bulgarien. Efter första världskriget kom Vardar-Makedonien att ingå i den nya sydslaviska statsbildning som först kallades för Serbernas, Kroaternas och Slovenernas Kungadöme och senare ändrade namn till Kungadömet Jugoslavien.

I augusti 1944 utropades Demokratiska Makedonien som nation för de etniska makedonierna i Federativa Demokratiska Jugoslavien. Makedonska formaliserades som makedoniernas språk och 1945 ändrades namnet till Folkrepubliken Makedonien. Vid utropandet av Federativa Socialistiska Republiken Jugoslavien år 1946, ingick Makedonien som en av sex republiker. År 1963, när Jugoslavien ändrade namn till Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien, ändrades Makedoniens namn en tredje gång till Socialistiska Republiken Makedonien.

1.1   Det självständiga Makedonien

I samband med Jugoslaviens sammanbrott utropade Makedonien den 8 september 1991 sin självständighet, nu under det konstitutionella namnet Republiken Makedonien (Republic of Macedonia). Detta skedde sedan Slovenien och Kroatien förklarat sig självständiga några månader dessförinnan.

En folkomröstning hölls om självständighet som fick stöd från en överväldigande majoritet av befolkningen, men bojkottades av många etniska albaner. Utträdet ur den Jugoslaviska Federationen skedde fredligt. Makedonien var den enda av alla republiker i forna Jugoslavien som lyckades hålla sig helt utanför de väpnade konflikterna vid Jugoslaviens sammanbrott under 1990-talet. Makedoniens konstitutionella namn mötte starka protester från Grekland, som menade att namnet ”Republic of Macedonia” implicerade ett territoriellt anspråk på den norra grekiska provinsen Makedonien.

Den 30 juli 1992 lämnade Makedonien in sin ansökan om medlemskap i FN, men invalet kom att dröja nästan ett år med anledning av de grekiska protesterna. Den 8 april 1993 röstades, som en tillfällig kompromisslösning, Makedonien in som FN:s 181 medlem under det provisoriska namnet fYRoM (former Yugoslav Republic of Macedonia).

Dock betonades i FN-resolutionen att termen fYRoM var en tillfällig referens – inte ett namn – till dess att namnfrågan var avgjord bilateralt.

Kort efter medlemskapet i FN erkändes Makedonien av ett stort antal stater, däribland samtliga EG-länder förutom Grekland. Bulgarien blev i februari 1992 det första landet att officiellt erkänna Makedonien. Namnfrågan med Grekland var i ett kvartssekel olöst. Ett särskilt FN-sändebud försökte finna en kompromissformel på namnet.

I samband med Kosovokriget 1999 kom cirka 350 000 kosovoalbanska flyktingar till landet. Detta ledde till en viss destabilisering och 2001 blossade en väpnad konflikt upp mellan albanska rebeller och makedonska regeringsstyrkor. Efter stort internationellt engagemang slöts ett fredsavtal i staden Ohrid i augusti 2001 med överenskommelser om förbättrad etnisk balans och ökade rättigheter för minoriteterna (det så kallade ”Ohridavtalet” som på engelska benämns OFA – ”Ohrid Framework Agreement”) och detta stabiliserade läget. 

Våren 2001 ingick Makedonien ett så kallat stabiliserings- och associeringsavtal med EU och i mars 2004 lämnade man in en ansökan om medlemskap. 2005 beslutade Europeiska rådet att ge Makedonien status som kandidatland. Samma år blev Makedonien även medlem i Natos Partnerskap för Fred, ett förtroendeskapande initiativ, riktat mot europeiska- och f.d. Sovjetstater utanför organisationen. EU-kommissionen rekommenderade i oktober 2009 att Makedonien skulle få börja förhandla om EU-medlemskap, men det skulle komma att ta ytterligare 10 år innan klartecken att starta själva förhandlingarna gavs.

1.2   Utvecklingen från 2014–2017: Avlyssningsskandal och stormning av parlamentet

2014 ägde ett parlamentsval rum där partiet VMRO-DPMNE bildade regering tillsammans med det albanskdominerade partiet DUI (översatt och utskrivet Demokratiska Integrationsunionen). Det socialdemokratiska oppositionspartiet SDSM ansåg dock att valet inte gått rättvist till och hävdade att valresultatet därför inte var legitimt, vilket resulterade i att partiet bojkottade parlamentets arbete.

I februari 2015 försämrades det politiska läget ytterligare när oppositionen började offentliggöra inspelningar som visade på ett omfattande maktmissbruk av högt uppsatta tjänstemän och politiker. Med stöd från Europaparlamentet och EU-kommissionen kom de fyra största partierna i parlamentet fram till en överenskommelse om att de avslöjade maktmissbruken skulle utredas och att nyval skulle hållas.

Den 12 april 2016 benådade den sittande presidenten Gjorge Ivanov på egen hand 56 av de personer som var inblandade i avlyssningsskandalen. Detta medförde kraftfulla reaktioner från allmänheten och folkliga protester i Skopje.

Den 11 december 2016 hölls nyval till parlamentet efter att ha skjutits upp vid två tillfällen. Inget av partierna fick någon klar majoritet men den oppositionsledaren från SDSM gavs mandatet att inleda regeringsförhandlingar.

Under våren 2017 kulminerade situationen. Under flera månader hade den sittande presidenten Ivanov vägrat att ge mandat till SDSM att bilda regering. Men processen fortsatte med att Talat Xhaferi, den första av albansk etnicitet, valdes till talman. I anslutning till detta stormades parlamentsbyggnaden av ultranationalistiska makedonska demonstranter.

Vad man då trodde var en demonstration som hade gått överstyr, har i efterhand visat sig vara en planerad attack på parlamentet planerad och utförd av högt uppsatta representanter från VMRO-DPMNE och andra delar av förvaltningen (polis, säkerhetstjänst) i ett försök att behålla makten. Detta lyckades inte, men ett hundratal personer, däribland flera politiker, misshandlades grovt. Efter kraftfulla internationella reaktioner från EU och USA tvingades president Ivanov slutligen att ge regeringsmandatet till Zaev. Den 31 maj 2017 röstades en ny regering fram i parlamentet, bestående av socialdemokratiska SDSM och makedonskalbanska partierna DUI och "Alliansen för albaner" (AfA). Regeringen fick då 62 av 120 mandat i parlamentet.

Sommaren 2017 tillträdde den nye premiärministern Zoran Zaev och ett intensivt arbete påbörjades för att åstadkomma en förbättring av relationerna med andra länder liksom arbetet med nödvändiga reformer inom landet.

1.3   Grannskapsrelationer och namnfrågan

I augusti 2017 ingicks ett avtal mellan Nordmakedonien och Bulgarien med benämningen ”Treaty on friendship, good neighbourliness and cooperation” (översatt Vänskapsavtalet) med syftet att förbättra det tidigare spända förhållandet mellan länderna.

I juni 2018 ingicks det så kallade ”Prespa-avtalet” med Grekland. Detta ledde till att landet i februari 2019 – efter att båda länderna ratificerat avtalet – formellt kunde byta namn till ”Republiken Nordmakedonien” (med kortformen ”Nordmakedonien”).  För Nordmakedonien krävdes en grundlagsändring som två tredjedelar av parlamentet röstade för. Genom namnändringen så upphörde Grekland med sin blockering av Nordmakedonien i Nato och EU.

Arbetet med det Prespa-avtalet kom att uppmärksammas stort internationellt eftersom det öppnade för Nordmakedonien att gå vidare med sina medlemskapsambitioner för EU och Nato. Det senaste året har landet därför tagit emot en rad besök av regeringschefer, utrikesministrar, kungligheter, liksom Påve Franciskus som velat visat sitt stöd till förbättringen av grannskapsrelationerna.

2. Statsskick och val

Nordmakedonien är en parlamentarisk demokrati.

Val till parlament och kommuner hålls vart fjärde år, medan presidenten väljs för fem år i taget. Parlamentet består av 120 platser samt upp till ytterligare tre som väljs av utlandsmakedonier. De politiska partierna är etniskt homogena och scenen domineras av etniska makedonier och albaner. Sedan självständigheten har landet styrts av olika koalitionsregeringar med antingen det makedonskdominerande konservativa partiet VMRO-DPMNE eller det makedonskdominerade socialdemokratiska partiet SDSM i ledningen. Något av de albanskdominerade partierna har alltid suttit med i regeringskoalitionen.

Det senaste valet som ägde rum var Presidentvalet 2019. I det deltog tre kandidater, Stevo Pendarovski, Gordona Davkova Siljanovska, och Blerim Reka. Första omgången var mycket jämn, men i den andra fick Stevo Pendarovski en större andel av de albanska rösterna och valdes till ny president.

Nästkommande val är parlamentsvalet 2020.

Enligt den modell som 2016 användes för att anordna val, har en interim-regering bestående av medlemmar från både tidigare regerings- och oppositionspartier tillträtt för att hålla valen 2020. Syftet var 2016 att garantera rättvisa val och minska de politiska spänningarna.

Tidigare premiärminister Zaev avgick, i enlighet med denna modell, den 3 januari 2020 och nuvarande premiärminister Oliver Spasovski (även han från Zaevs parti SDSM) tillträdde. I interrimregeringen ingår även ministrar från VMRO-DPMNE, specifikt inrikesministern och ministern för arbete och socialpolitik.

Enligt valmodellen ska val hållas inom 100 dagar efter det att interrimregeringen tillträtt, men COVID-19-pandemin har inneburit att denna gräns överskridits.

3. Ekonomi

Nordmakedonien är ett av Europas fattigaste länder och hamnar på plats 82 på UNDP:s utvecklingsindex (2018).

Nuvarande arbetslöshet ligger officiellt på 17,1 procent. Tillväxten under 2000-talet har fram till den ekonomiska krisen varit relativt god (4–5 procent). Landet klarade den ekonomiska krisen relativt bra men problem finns bl.a. med hög arbetslöshet, särskilt bland unga, brist på utländska investeringar och en stigande skuldsättning.

Enligt Världsbanken hade Nordmakedonien 2018 en BNP-tillväxt på 2,7 procent och BNP per capita låg på 6084 USD. I relation till andra länders BNP per capita i regionen placerar sig Nordmakedonien bättre än Albanien, Bosnien och Hercegovina och Kosovo, men sämre än Bulgarien, Serbien, Montenegro och Kroatien.

År 2020 var den förväntade levnadsåldern i Nordmakedonien 76,3 år och 14 procent av befolkningen var äldre än 65 år. Läs- och skrivkunnigheten i landet är utbredd; 98 procent av den vuxna andelen av befolkningen och 99 procent av den yngre andelen av befolkningen kan läsa och skriva (2015). Underskottet i handelsbalansen beräknades 2018 uppgå till 1591 MUSD. Utlandsskulden uppgick samma år till 8,744,000 MUSD. Den offentliga skulden uppgår enligt landets finansdepartement till 50,7 procent av BNP, dock används andra definitioner än vad som är brukligt inom EU för att bestämma den offentliga skuldsättningen.

Export av varor och tjänster uppgick till 60,34 procent av BNP. Jordbruket står för 10 procent. Naturtillgångarna utgörs främst av mineraler (krom, mangan, zink och bly samt icke obetydliga förekomster av brunkol) och viktiga exportvaror är järn och stål, textil, tobak samt livsmedel.

Handeln med Sverige är blygsam: under 2019 var importen ca 150 MKR och exporten från Sverige till Nordmakedonien ca 151 MKR. Av Nordmakedoniens totala handel sker mer än hälften med EU. De största enskilda handelspartnerna är Tyskland, Serbien, Ryssland, Grekland och Italien. Av exporten går en stor andel till grannländerna (Serbien, Kosovo, Grekland). 

De utländska direktinvesteringarna i Nordmakedonien är små, inte minst i jämförelse med andra länder på Balkan. 

4. Utrikespolitik

Nordmakedoniens främsta utrikespolitiska mål har varit medlemskap i NATO och EU sedan lång tid tillbaka.

NATO-processen låg länge i malpåse sedan landet i april 2008 nekades inträde med hänvisning till den olösta namnfrågan med Grekland. I och med ”Prespa-avtalet” hävde Grekland sitt veto.

Nordmakedonien kunde också i februari 2019 skriva på ett anslutningsprotokoll till NATO. Nordatlantiska fördraget ratificerades av det makedoniska parlamentet 11 februari 2020, och landet blev fullvärdig medlem 27 mars 2020, efter att Spanien som sista land också ratificerat anslutningsprotokollet. Nordmakedonien är NATO:s trettionde medlemsstat.

4.1 Vägen till EU-medlemskapsförhandlingar

Relationen till EU grundas på ett stabiliserings- och associeringsavtal
(SA-avtal) som undertecknades år 2001. I december 2005 fick Nordmakedonien status som kan­di­datland. EU-kommissionen rekommenderade i oktober 2009 att Nordmakedonien skulle få börja förhandla om EU-medlemskap.

Medlemsländerna kunde emellertid inte nå konsensusbeslut i denna fråga – främst på grund av grekisk blockad och bulgariska invändningar, men även senare år på grund av Nordmakedoniens negativa utveckling gällande rättsstatens principer och landets demokratiska utrymme. Den stora avlyssningsskandalen och akuta politiska krisen år 2015 medförde att EU-rekommendationen om förhandlingsstart i praktiken frystes.

År 2018 bedömde EU-kommissionen att landet hade åstadkommit förbättringar inom för EU, viktiga områden och som resultat gavs en klar, villkorslös, rekommendation till Europeiska rådet om att låta landet inleda EU-medlemskapsförhandlingar.

Detta till trots, vid Europeiska rådets toppmöte i juni 2018, framhölls att det fanns utsikter att först vid efterföljande toppmöte i juni 2019 besluta om ett datum för att inleda medlemskapsförhandlingar, förutsatt att landet genomförde ytterligare reformer.

Till följd av detta antog regeringen ytterligare en ny reformagenda kallad ”Plan 18”. Den nya reformagendan fokuserar på fyra nyckelområden som lyftes fram av Europeiska rådet: juridiskt system, säkerhetstjänster, offentlig förvaltning, och kamp mot korruption och organiserad brottslighet.

I maj 2019 rekommenderade EU-kommissionens i sin landrapport återigen tydligt att EU-medlemskapsförhandlingar skulle inledas mellan EU och Nordmakedonien. Detta var den tionde rekommendationen sedan landet gavs EU-kandidatlandsstatus år 2005.

Trots detta kunde förhandlingar inte heller inledas 2019, eftersom EU-länderna inte kunde enas vid toppmötet i oktober. Parallellt kom också önskemål att reformera hela utvidgningsprocessen – ett arbete som fordrade ytterligare tid och ansträngningar, innan EU:s medlemsstater skulle kunna ta beslut i frågan.

Icke-beslutet hösten 2019 möttes av starka reaktioner både från Nordmakedonien och andra EU-länder, och premiärminister Zaev, som satsat mycket politiskt kapital på att göra framsteg i EU-processen, beslutade att avgå och utlysa nyval till 12 april 2020 (som sedermera försenades pga. COVID-19-pandemin).

Beslut om att inleda medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien och grannlandet Albanien togs till slut i mars 2020 efter att en ny utvidgningsmetodologi beslutats av EU:s medlemsländer.

5. Bilaterala relationer

 

5.1 Besöksutbyte

2019 var ett besöksintensivt år, där UM Linde besökte Nordmakedonien, samtidigt som EU-minister Osmani, Miljöminister Nuredini och Statssekreterare Popov besökte Sverige.

5.2   Sverige i Nordmakedonien

Den 8 april 1993 valdes Nordmakedonien in i FN. Diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Nordmakedonien etablerades formellt den 20 december 1993 då diplomatiska noter utväxlades. Samma år öppnade Sverige ett honorärt generalkonsulat i Skopje.

År 1999 inledde Sverige sitt utvecklingssamarbete med Nordmakedonien och samma år uppgraderades honorärkonsulatet i Skopje till ett sektionskontor (kombinerat konsulat/biståndskontor). Det svenska bilaterala biståndet till Nordmakedonien fasades ut vid årsskiftet 2012/2013 men sedan 2017 har biståndet återupptagits.

Den 25 augusti 2005 invigdes Sveriges ambassad i Skopje. Ambassadens inriktning är numera politisk bevakning, Sverige- och kulturfrämjande, konsulära ärenden samt migrations- och viseringsfrågor. Sveriges ambassad i Skopje delade från september 2006 fram till juni 2012 lokaler med Norges ambassad. Sedan Norges ambassad i Skopje stängde den 1 juli 2012 är Sverige det enda nordiska land som finns representerat med ambassad i Nordmakedonien. 

Sverige stödjer Nordmakedoniens EU-närmande och hör till de länder som under åren aktivt har stött EU-kommissionens bedömning att landet är redo att påbörja medlemskapsförhandlingar med EU.

Flera svenska storföretag såsom Ericsson, ABB och Tetra Pak finns idag representerade med försäljningskontor i Nordmakedonien. Sedan hösten 2018 finns även det svenska företaget Diaverum (tidigare Gambro) på plats för att investera i dialysverksamhet i Nordmakedonien. Landets mineraltillgångar är intressanta för svenska företag i verktygs- och utrustningssektorn, samt i begränsad mån för gruvnäringen.

Under den väpnade konflikten år 2001 var Sverige ordförandeland i EU och utrikesminister Anna Lindh gjorde flera besök i landet i syfte att stödja framförhandlandet av Ohrid-avtalet. Efter att avtalet hade trätt i kraft bidrog Sverige till den polisstyrka (EUPOL PROXIMA) som fick till uppgift att övervaka avtalets implementering.

Sedan december 2009 kan medborgare från Nordmakedonien resa in i och vistas i Schengenområdet i tre månader utan visum. Ambassadens migrationsavdelning hanterar uppehålls- och arbetstillståndsärenden för medborgare från Nordmakedonien, och därutöver även från Albanien, Kroatien och Kosovo. För medborgare från Kosovo krävs visum för inresa i Sverige och ambassaden hanterar ca 10 000 viseringsansökningar varje år. 

5.3   Nordmakedonien i Sverige

I början av 1960-talet rekryterade flera svenska företag, bland annat Volvo, textilindustrin i Borås och Trelleborgs Gummifabrik, arbetskraft från Nordmakedonien (då del av Jugoslavien), och sedan dess finns starka makedonska band till Sverige.

De utvandrade makedonska familjerna är idag främst bosatta i södra och sydvästra Sverige och den makedonska diasporan i Sverige uppgår till någonstans mellan 10 000–20 000 personer beroende på vem man frågar och om man räknar in andra och tredje generationens makedonier i siffran (de som kom på 1960-talet registrerades aldrig som ”makedonier” utan som jugoslaviska medborgare, därav förvirringen vad gäller antalet).

Nordmakedonien öppnade sin ambassad i Stockholm år 1993. En bok av Astrid Lindgren från år 1962, ”Marko bor i Jugoslavien”, är en skild­ring från det som senare blev Republiken Makedonien och som numera är Nordmakedonien.

Läs på om ditt resmål

Här finns grundläggande information som gäller för alla länder. I vissa länder gäller dessutom ytterligare villkor. Kontakta ansvarig ambassad för mer information.

Läs mer