Nato är en multilateral, politisk-militär organisation som fattar sina beslut genom konsensus mellan de allierade. Eftersom varje medlemsland har självbestämmande över sin egen försvars- och säkerhetspolitik, samt innehar vetorätt vid omröstningar, ägnar Nato mycket tid åt att finna kompromisser kring olika frågor.
Nato upprätthåller det transatlantiska säkerhets- och försvarssamarbetet och utfärdar ömsesidiga säkerhets- och försvarsgarantier mellan medlemsländerna – ett angrepp på en allierad ska solidariskt bemötas som ett angrepp på hela alliansen.
Utöver den historiska uppgiften att värna de allierade ländernas suveränitet och territoriella integritet omfattar Natos verksamhet idag många andra områden. Alliansen genomför till exempel internationell krishantering, stärker det civila försvaret och främjar partnerländers så kallade interoperabilitet med Nato för att möjliggöra samövning och gemensamt agerande.
Nato arbetar även aktivt med att utveckla sitt förhållningssätt till andra utamningar som till exempel cyberhot, civilsamhällets motståndskraft, terrorism, energisäkerhet, etcetera.
Nato är en renodlad säkerhets- och försvarsallians. EU utgör en multidimensionell politisk union där de gemensamma säkerhets- och försvarsfrågorna endast utgör en delmängd i ett bredare politiskt samarbete.
Nato är en mellanstatlig organisation. EU har delvis överstatliga kompetensområden. Till skillnad från EU kan Nato inte utfärda rättsligt bindande direktiv för sina medlemsländer.
Nato har genom USA:s och Kanadas medlemskap en transatlantisk säkerhets- och försvarspolitisk dimension som EU saknar.
22 av EU:s medlemsländer är också medlemmar i Nato. Bland dessa finns en del länder som gärna ser en mer utökad roll för EU på det säkerhets- och förvarspolitiska området, medan andra förordar en fortsatt tydlighet för Natos roll som huvudsaklig säkerhetsgarant för Europa.
Vid Natos toppmöte i Warszawa i juli 2016 antog Nato och EU en deklaration om närmare samarbete för att gemensamt kunna bemöta de säkerhetsutmaningar de båda organisationerna står inför.
Nato har ingen armé. Varje medlemsland bestämmer själva över sina försvarsresurser och stridskrafter. De allierade fattar egna beslut om vilka resurser som kan ställas till Natos förfogande. Nato har heller inga kärnvapen, dessa ägs av de allierade medlemsländerna USA, Storbritannien och Frankrike. Kärnvapen ingår dock som en komponent i Natos avskräckning (deterrence).
Alliansen har däremot gemensam ledningsstruktur, planering och sambandsmedel som möjliggör ett snabbt agerande när situationen så kräver. Tack vare denna permanenta ledningskapacitet har Nato förmågan att planera och leda krävande territorialförsvars- och krishanteringsinsatser, resurser och förmågor som FN och EU saknar.
Efter Rysslands olagliga annektering av Krim, inblandning i kriget i östra Ukraina och omfattande militära upprustning har Nato vidtagit åtgärder för att stärka säkerheten i framförallt de baltiska länderna och Polen.
Nato och Ryssland har ett strategiskt partnerskap inom vilket allt praktiskt samarbete för närvarande är suspenderat. Under 2016 återupptog parterna den politiska dialogen inom ramen för det så kallade Nato-Rysslandsrådet.
Vid toppmötet i Warszawa i juli 2016 antog Nato följande budskap om relationen till Ryssland :
We continue to believe that a partnership between NATO and Russia, based on respect for international law and commitments, including as reflected in the NATO-Russia Founding Act and Rome Declaration, would be of strategic value. We regret that despite repeated calls by Allies and the international community since 2014 for Russia to change course, the conditions for that relationship do not currently exist. The nature of the Alliance's relations with Russia and aspirations for partnership will be contingent on a clear, constructive change in Russia's actions that demonstrates compliance with international law and its international obligations and responsibilities. Until then, we cannot return to "business as usual".
Samarbetet med Nato utgör en del av Sveriges många säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Sverige bygger – på grundval av den militära alliansfriheten - säkerhet tillsammans med olika aktörer, såväl bilateralt med andra länder som multilateralt med internationella organisationer. Nato är en av dessa.
Sveriges samarbete med Nato inleddes med Partnerskapet för fred 1994. Sverige har därefter breddat och fördjupat samarbetet och bidragit till Natos internationella krishanteringsinsatser. Genom anpassning till Natos standard – interoperabiliteten – stärker Sverige och andra partnerländer sin möjlighet att samverka med Nato. Att kunna ge och ta emot stöd är en central del av Sveriges säkerhetspolitiska doktrin.
Sedan 2014 är Sverige en så kallad Enhanced Opportunities Partner med Nato, en ställning som ger Sverige en priviligierad möjlighet att ytterligare utveckla partnerskapet.
Nato har idag formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Dessa länder ingår i tre regionala partnerskapsformat, Partnerskap för fred (PFF), Medelhavsdialogen (MD) och Istanbulinitiativet (ICI). Ett antal av partnerländerna i Asien benämns som globala partners men ingår inte i något partnerskapsformat.
Sverige samarbetar sedan 1994 med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). PFF är ett praktiskt inriktat samarbetsprogram mellan Nato och icke-Nato-länder i Europa, Centralasien och södra Kaukasien. PFF har blivit särskilt viktigt som ett instrument för de deltagande länderna att samordna, förbereda och öva sina styrkor inför internationella krishanteringsinsatser.
PFF har även ett säkerhetsfrämjande syfte. Genom deltagandet i PFF vill Sverige medverka till uppbyggnaden av en alleuropeisk säkerhetsordning för ett stabilare och säkrare Europa. PFF är också en viktig komponent för svenskt deltagande i internationella krishanteringsinsatser.
Grunden för PFF är att varje land självt bestämmer inom vilka områden och på vilka sätt man vill samarbeta med Nato. Vi väljer alltså från svensk sida själva omfattningen av vår medverkan med utgångspunkt från Sveriges intressen.
Övningar i PFF-regi genomförs fortlöpande. Ett syfte med dessa är att utveckla samverkansförmågan mellan de olika ländernas styrkor, så att de ska kunna agera gemensamt på ett effektivt sätt vid till exempel en internationell krishanteringsinsats.
Samarbetet med Nato innefattar också det Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR inrättades 1997 som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och de 22 partner- länderna. På ambassadörsnivå sammanträder rådet Några gånger per år och därutöver pågår ett brett arbete i olika arbetsgrupper. Rådet möts också på utrikes- och försvarsministernivå, samt med några års mellanrum på stats- och regeringschefsnivå.
Vid toppmötet i Wales i september 2014 etablerades två nya partnerformat:
”Interoperabilitetsplattform” Syftet är att, i ljuset av att Natos operationer fasas ut och minskar i omfattning, etablera en ram och struktur för att bevara och vidareutveckla samarbetet med de 24 partnerländer (Armenien, Australien, Österrike, Azerbaijan, Bahrain, Bosnien Herzegovina, Finland, Georgien Irland, Jordanien, Kazakhstan, Sydkorea, Moldavien, Mongoliet, Montenegro, Marocko, Nya Zeeland, Serbien, Sverige, Schweiz, Makedonien, Ukraina, Förenade Arabemiraten, Japan. ) som deltagit i Natos operationer. Fokus ligger på militärt samarbete och interoperabilitet genom redan existerande instrument och program. Partnerländerna förutsätts utveckla sina samarbeten på individuell basis, efter behov och förmåga.
"Enhanced Opportunity Programme" Fem partnerländer (Sverige, Finland, Australien, Georgien och Jordanien) in till ett möte avseende fördjupat samarbete. Syftet är att erbjuda dessa länder individuellt/bilateralt möjligheten till ett utvecklat och fördjupat samarbete med Nato, både avseende militärt samarbete och försvars- och säkerhetspolitisk dialog.
I tillägg har Sverige undertecknat ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd (Host Nation Support). Avtalet syftar till att säkerställa att värdlandet kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på sitt territorium i samband med övningar, krishanterings- eller andra insatser. Ett avtal om värdlandsstöd skapar förutsättningar för att öka Försvarsmaktens förmåga att ge och ta emot civilt och militärt stöd i linje med den solidariska säkerhetspolitiken.
Inom ramen för PFF-samarbetet deltar Sverige också i att utveckla procedurer för ett effektivt utnyttjande av civila resurser i en krissituation. Sverige representeras i detta arbete av delegationen samt tiotalet civila myndigheter. Sverige bidrar också till katastrofinsatsarbetet inom ramen för EAPR-organet Euro-Atlantic Disaster Response Co-ordination Centre.
Internationell krishantering är en huvuduppgift för Nato. Sverige deltar för närvarande med soldater i två krishanteringsinsatser under Natos ledning: KFOR (Kosovo Force) i Kosovo och RSM (Resolute Support Mission) i Afghanistan.
Efter överenskommelse om besök ombeds besökare att e-posta eller faxa en fullständig deltagarlista innehållande födelsedatum och passnummer för samtliga deltagare.
Eftersom inpassering/säkerhetskontroll till Nato-högkvarteret kan vara tidskrävande ser vi gärna att större grupper infinner sig vid Natos huvudentré, Boulevard Leopold III, cirka 20-30 minuter före utsatt besökstid.
Det är förbjudet att medföra kamera eller mobil med inbyggd kamera in på Nato-området. Dylika föremål behålls i vakten mot kvitto.
För mer information och bokning av studiebesök hänvisas till följande e-postadress: nato-delegationen.bryssel@gov.se
Anmälan för inpassering till Nato-högkvarteret sker minst tre arbetsdagar, på engelska, innan mötet äger rum till den svenska delegationen via myndigheternas protokollsavdelningar (fullständigt namn, mötesnamn och mötesdatum samt kontaktperson), medan anmälan till själva mötet görs av deltagaren direkt till Nato-högkvarteret.
Inpasseringskort hämtas respektive lämnas vid huvudingången till Nato-högkvarteret.
Observera att samtliga dessa åtgärder måste vidtas.
