Michaela Friberg-Storey leder FN:s arbete i Thailand

Hur kom det sig att du började arbeta med internationella frågor och vad ledde dig till din nuvarande roll inom FN?

Jag växte upp i Stockholm men kände tidigt att världen var mycket större än det jag såg runt mig. Vid 16 åkte jag till Australien som utbytesstudent – för att jag ville så långt bort som möjligt! Men det som verkligen förändrade min riktning var krigen i det forna Jugoslavien tidigt 90-tal och folkmordet i Rwanda 1994. Jag hade vuxit upp med "aldrig mer" som ett självklart svar på historiens värsta brott mot mänskligheten. Och ändå hände det igen, mitt framför ögonen på världen. För mig var det obegripligt hur det kunde tillåtas ske. Något i mig bestämde sig då - jag ville vara på rätt sida av den frågan, konkret och på riktigt.

Min karriär började på EU:s humanitära kontor (ECHO) och sen Läkare Utan Gränser i Albanien i slutet av 90-talet. Sedan följde stationeringar, sekunderingar och missioner över hela världen via OSSE, EU, FBA, UD, Röda Korset och nu FN. Varje steg handlade om samma grundfråga: hur stödjer vi människor och samhällen i kris, konflikt och förändring? Så mitt jobb som UNRC i Thailand är nästa kapitel i samma berättelse och nu bygger jag dessutom på erfarenheter från fyra år som UNRC i Kazakstan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig i din roll?

Ärligt talat finns det ingen vanlig dag, och det är en stor del av tjusningen. Ena stunden sitter jag i ett strategiskt möte med något av de 21 FN-organ jag samordnar, nästa stund är jag i samtal med den thailändska regeringen om OECD-anslutningen eller det nya samarbetsramverket (UNSDCF) vi håller på att forma.

Men de bästa dagarna - de jag verkligen bär med mig - är när jag får möta de människor vi faktiskt arbetar med och för: statslösa barn i norra Thailand som inte har en juridisk identitet. Lokala politiker som envist och dedikerat driver grön- och inkluderande förändring i sina kommuner. Det är i de mötena verkligheten sitter, möjligheterna synliggörs och påminnelsen om varför vi gör det här blir som tydligast.

Det är lätt att fastna i koordineringsmöten och strategidokument och de behövs. Men de där mötena med verkliga människor i verkliga situationer håller mig förankrad i det som faktiskt spelar roll. Människors liv, drömmar och möjligheter att realisera dem.

Din roll innebär att leda och samordna FN:s arbete i Thailand - vad innebär det i praktiken och vilka är de viktigaste frågorna du arbetar med just nu?

I praktiken handlar det om att omsätta FN:s globala hållbarhetsmål till konkret handling i ett specifikt land. Thailand är inget fattigt land - vi levererar inte traditionellt bistånd här. Vi är snarare en strategisk partner som stödjer politikutveckling för en mer inkluderande och grön framtid, grundad i demokrati och mänskliga rättigheter.

Just nu är några frågor extra viktiga för mig. En är hur AI och digitala verktyg kan driva utveckling framåt - inom utbildning, hälsa, styrning. Möjligheterna är genuint spännande. Men de kräver att alla kan ta del av dem, och där är Thailand inte i mål. Många unga lämnar grundskolan utan att kunna läsa eller räkna ordentligt. Det är en tyst kris. Samtidigt åldras befolkningen snabbt -snabbare än systemen hinner med. Vem tar hand om de äldre? Vem betalar för det?

Och så finns de som sällan syns i de officiella berättelserna - flera miljoner migranter som håller stora delar av ekonomin igång, ofta utan grundläggande rättigheter eller skydd. Den frågan brinner jag för.

Utöver det lägger jag just nu mycket tid på FN:s interna reformprocess, UN80. Det kanske inte låter glamoröst - men det är det som avgör om vi faktiskt kan leverera på allt det andra. Bangkok är nästan hela FN:s samordningsplats, ”hub”, för Asien och Oceanien så vi har ett av världens största och mest komplexa FN-system här i Bangkok.

Vilka erfarenheter och kvalifikationer tror du har varit avgörande för att du nått en så ledande position inom FN-systemet?

Jag tror det handlar om kombinationen snarare än något enskilt. Jag har arbetat i konflikt- och postkonfliktmiljöer, i statsförvaltning, i civilsamhälle och i internationella organisationer. Det ger en förståelse för hur olika system fungerar och hur man rör sig mellan dem - vilket är avgörande när man ska samordna 21 FN-organ och samtidigt hålla en trovärdig dialog med en nationell regering, civilsamhället och FN:s medlemsstater.

Men minst lika viktigt är det mänskliga. Förmågan att bygga förtroende snabbt, att lyssna ordentligt, att hålla ut när det är svårt och att aldrig tappa bort varför man gör det här. 2021 förhandlade jag personligen fram omlokaliseringen av FN-närvaron i Afghanistan till Kazakstan efter talibanernas maktövertagande. Det var inte en process eller ett protokoll -det var samtal med rätt person, vid rätt tidpunkt, grundat i ett förtroende som byggts över tid.

Det är den typen av situationer som visar vad som faktiskt spelar roll i det här arbetet.

Vilka råd skulle du ge till någon som vill arbeta inom FN?

Titta inte bara på FN-strukturer - börja med att bry dig på riktigt om en fråga eller en del av världen. Den genuina drivkraften syns, och den håller när det blir riktigt svårt. Och det blir det, förr eller senare.

Skaffa fälterfarenhet tidigt. Lär dig ett tredje språk. Och bygg relationer - inte nätverk i karriäristisk mening, utan äkta kollegiala band med människor som delar dina värderingar. De banden är det som bär dig.

Var också beredd på att din karriär inte kommer att se ut som du tänkt. Varje steg öppnar nästa dörr. Var öppen för det, och ha tålamod med processen.

FN är en extremt komplex organisation - eller snarare organisationer – som är styrd av all medlemsländer och deras respektive politiska viljor med alla de brister och begränsningar det innebär. Men det är fortfarande en av de få plattformar där man kan arbeta med de stora frågorna på global nivå, med ett universellt mandat. Det är ett privilegium som är värt att kämpa för.