Vi hade en strålande vacker nationaldag här i Ankara i söndags. Något stort firande var ju tyvärr inte möjligt den här gången (vi samlade personalen med familjer och så hade vi en liten mottagning igår). Vi får hoppas på nästa år, och pandemin börjar ju nu lyckligtvis avta både i Sverige och Turkiet.
De av er som följer oss på sociala medier kanske tog del av det digitala firandet i söndags. Annars finns det fortfarande tillgängligt på nätet. Ambassadens Facebook-konto är en praktisk ingång att använda för dem som vill titta och lyssna (och länk här: https://fb.watch/5ZBFCdXySF/ ).
Den gångna månaden har förstås i hög grad präglats av nedstängningen fram till den 17 maj. Det var en speciell period förvisso, men att döma av den statistik vi ser på daglig basis så bromsades ju smittspridningen högst avsevärt.
Vi har sen dess kunnat genomföra en del mindre aktiviteter – en av dessa ägde rum just den 17 maj, den internationella dagen mot homofobi, bifobi och transfobi. Vi hade bjudit in en liten grupp representanter för turkiska HBTQI-organisationer till residenset och kunde bl.a. lyssna till riksdagsledamoten Barbro Westerholm som från Stockholm berättade om det svenska reformarbetet på det här området genom åren. Väldigt spännande och mycket uppskattat av gästerna.
På nätet har vi förstås kunnat fortsätta verksamheten som tidigare. Vi är just nu engagerade i ett samnordiskt projekt om pappaledighet – där vi delar med oss av våra erfarenheter. Jag deltog själv i ett webinarium på det temat i slutet av maj i samarbete med en av våra partners i utvecklingssamarbetet, ACEV, som bl.a. arbetar just med stöd till och föräldrautbildning för pappor. De var för övrigt nyligen intervjuade i det svenska radioprogrammet Konflikt.
Det var väldigt inspirerande att lyssna till de två turkiska pappor som var med i samma panel som jag och tre nordiska kolleger. Och det var mycket vi kände igen hos varandra, inte minst den där speciella känslan av att ha hela ansvaret i vardagen liksom den känslomässiga närhet som pappaledigheten ger och som är svår att finna på andra sätt.
Jag har också kunnat ha ett virtuellt möte med den turkisk-svenska privatsektororganisationen DEIK och deras turkisk-svenska ”business council”. Flera av mina kolleger var förstås med, däribland generalkonsul Peter Ericson i Istanbul, och det blev ett bra tillfälle att lära känna dem lite närmare.
En annan prioritering som vi nu lägger tid och kraft på är vårt interna miljöarbete på ambassaden och residenset, däribland ambitionen att minska matavfallet – och att ta hand om det som vi till sist får på ett miljövänligt sätt. Bokashi-tekniken som är ett slags fermentering av avfallet handlar om just detta. Vi började använda oss av den under mina år i Bangkok, och min fru Karin har nu haft en omgång workshops där vi har blivit utbildade i hur vi ska gå till väga.
När det här brevet publiceras har jag totalt knappt fyra arbetsdagar kvar till semestern. Men innan dess ska en hel del hända. Jag ska ha ett möte med den nya familjeministern, Derya Yanık, som jag ska bl.a. ska diskutera jämställdhetsfrågor med, däribland också Istanbul-konventionen förstås. Vi var totalt 19 ambassader som den 11 maj – på konventionens 10-årsdag – publicerade ett uttalande till stöd för konventionen på våra sociala medier.
På onsdag ska jag åka till Kulu, en stad med starka band till Sverige, tillsammans med min fru Karin och min sekreterare här på ambassaden, Burcu Tazebay. Och på fredag ska ambassaden och UN Women tillsammans lansera vårt nya Sida-finansierade samarbetsprojekt om jämställdhet och kvinnors ledarskap i politik och näringsliv.
Men sen blir det semester i Sverige – för första gången efter nästan tio månader i ett sträck här i Turkiet. När jag kommer tillbaka så hoppas jag kunna börja resa runt i Turkiet. Våra medarbetare Magnus Collett, Serkan Taş och Nurettin Altundağ har för övrigt just kommit tillbaka från ett väldigt givande besök i sydöstra Turkiet.
Det finns ju så oerhört mycket att se, lära känna och förstå i detta fantastiska land.
Ledig tänker jag vara ett tag, men jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka. Snart.
Bästa hälsningar
Staffan Herrström
Ambassadör
