Ambassaden

Den svenska ambassaden har återuppstått på exakt samma plats där de låg i början av 1900-talet. Under andra världskriget bombades beskickningshusen och förstördes så svårt att de inte gick att vistas i efter krigsslutet. Rester av det svenska huset stod kvar ända fram till 1954 då det revs. Det enda som återstod då var en bunker som användes som förråd.

Sverige öppnade 1972 ambassad i Östberlin och 1974 såldes tomten till staden Berlin, som dess bättre inte bebyggde den. 1995 kunde Sverige liksom Finland efter långvariga förhandlingar köpa tillbaka sina gamla tomter och med köp av ytterligare en tomt i kvarteret kunde tanken på en nordisk ambassadanläggning förverkligas. Projektet med de fem nordiska ländernas ambassader samlade på samma tomt med ett gemensamt hus, Felleshuset, är unikt. 1995 arrangerades en internationell arkitekttävling som vanns av de österrikiska arkitekterna Alfred Berger och Tiina Parkkinen. Förslaget innebar att ambassadkomplexen hålls samman av ett kopparband, vilket omsluter två sidor av det triangulära kvarteret.

Med utgångspunkt i österrikarnas förslag genomfördes i varje land en tävling om den egna byggnaden. I Sverige vann Gert Wingårdhs förslag, en byggnad i fyra våningsplan där alla synliga ytor i interiören utförts i tonad björk. Det svenska ambassadens tre fasadsidor består av olika material. Den ena sidan utgörs av en glasfasad med det gröna bandet av kopparlameller framför, den andra av vit grovslipad gotlandskalksten och den tredje av blankpolerad svart emmabodagranit.