Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är en multilateral organisation bestående av 38 medlemsländer. Organisationen har sitt säte i Paris, samt ett antal kontor i andra delar av världen.
Organisationens syfte är att, genom forskning och erfarenhetsutbyte, främja politik som förbättrar det ekonomiska och sociala välbefinnandet för människor över hela världen. Detta görs utifrån en gemensam tilltro till marknadsekonomi och demokratiska institutioner. OECD:s föregångare var OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) som upprättades 1948 för att administrera Marshallhjälpen. Sedan OEEC grundades har organisationens säte varit slottet Le Château de la Muette i västra Paris.
OECD utgör ett forum för utbyte av idéer och erfarenheter samt analyser av aktuella frågor inom ett stort antal politikområden. En viktig aspekt av detta är att medlemsländerna ska lära av varandra, diskutera gemensamma problem och på så sätt få underlag för nationella beslut. Viktiga områden är ekonomisk politik, handelspolitik, utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, antikorruption, skatter, utvecklingssamarbete, sociala frågor och internationella investeringar. Organisationen samlar årligen in omfattande mängder statistik och publicerar hundratals rapporter, bland annat "OECD Economic Outlook" som utkommer en gång per år.
Medlemsländernas politik på olika områden granskas regelbundet i rapporter som produceras av OECD:s sekretariat och diskuteras i de olika sakkommittéerna. De ekonomiska landrapporterna hör till OECD:s kärnprodukter, men även utvecklingssamarbete, miljöpolitik, energipolitk, barnomsorg med mera granskas. Särskilt stor uppmärksamhet väcker de så kallade PISA-jämförelserna av skolresultat i medlemsländerna.
OECD fungerar också som ett forum för förhandlingar om internationellt överenskomna rekommendationer och avtal. Bland annat har man tagit fram riktlinjer för multinationella företag, god företagsförvaltning, åtgärder mot mutor och korruption och regler för exportkreditgarantier. Sammantaget har OECD-medlemmarna antagit ca 250 instrument som medlemmarna ska leva upp till.
Omkring 135 000 representanter från de olika medlems- och samarbetsländerna reser varje år till Paris för att delta i möten och förhandlingar. Varje dag hålls ett stort antal möten i lokalerna. Engelska och franska är de officiella arbetsspråken.
På plats i Paris har varje medlemsland en permanent delegation, som för landets talan och bevakar OECD:s arbete. Varje delegation leds av en ambassadör. Under ambassadören arbetar utsänd och lokalanställd personal.
Samtliga sakkommittéer och undergrupper granskar, diskuterar och följer upp medlemsländernas implementering av internationella överenskommelser och rekommendationer. Genom detta arbetssätt, som brukar kallas “peer pressure“ eller ”peer review”, uppmuntras till att verka för löpande förbättringar i den politik som bedrivs, samt öppenhet och transparens. Den politik landet driver jämförs med hur andra länder valt att lösa samma problem, för att på så sätt finna de bästa och mest effektiva policyerna för ökat ekonomiskt och socialt välbefinnande. Inom OECD finns flera olika typer av instrument. Två av dessa instrumenttyper, beslut och internationella avtal, är juridiskt bindande. Den stora merparten av instrumenten, som rekommendationer och ramverk, är dock icke-bindande.
I OECD:s alla organ och undergrupper fattas beslut med konsensus, det vill säga med samtliga medlemmars godkännande utan omröstningar. Alla stater har i princip ytterst vetorätt i varje fråga som tas upp. Regeln anses bra för sammanhållningen inom OECD. Processen att nå en lösning som alla kan godkänna skapar ett positivt tryck på staterna att foga sig i vad gruppen som helhet önskar och främjar samarbete mellan medlemsländerna.
Sedan ett antal år tillbaka har dock konsensusregeln också betraktats som ett problem, eftersom det räcker att ett land är ovilligt att acceptera ett förslag för att ett beslut ska förhindras. Man måste då söka kompromisslösningar, vilket är tidskrävande och riskerar att urvattna överenskommelsen. Vid den senaste större genomgången av styrningsfrågor 2014 gjordes vissa mindre avsteg från konsensusregeln.
Rådet är OECD:s högsta beslutande organ. Det består av medlemsländernas OECD-ambassadörer och en representant för EU-kommissionen (som dock inte har rösträtt i rådet). Mötena på ambassadörsnivå hålls ca 15-20 gånger per år och leds av generalsekreteraren. Rådet ansvarar för den övergripande styrningen av OECD:s verksamhet . Bland annat fattar rådet beslut om organisationens budget, antar nya medlemmar och observatörer samt utfärdar rekommendationer och beslut i olika sakfrågor.
En gång om året, vanligtvis i juni, hålls rådet på ministernivå, det så kallade ministerrådsmötet. Medlemsländerna företräds vid detta möte vanligtvis av någon/några av sina respektive finans-, utrikes- eller handelsministrar under en av medlemsstaternas ordförandeskap. Ibland deltar också andra fackministrar. Ministrarna antar en framförhandlad kommunikétext. Denna berör aktuella samhällsutmaningar, det allmänna ekonomiska läget, handelsfrågor, sociala frågor och slår fast vilka arbetsuppgifter OECD under det kommande arbetsåret bör rikta uppmärksamheten mot.
Under rådet lyder diverse kommittéer, såsom exekutivkommittén som förbereder rådets möten, budgetkommittén, kommittén för samarbete med icke-medlemsländer och arbetsgrupper för enskilda administrativa sakfrågor. Medlemsländerna representeras i dessa oftast av företrädare från de permanenta delegationerna.
OECD har i stort sett en kommitté för varje sakområde. Några av de mest framträdande är Ekonomisk-politiska kommittén (EPC), Kommittén för granskning av den ekonomiska utvecklingen (EDRC), Handelskommittén (TC), Jordbrukskommittén, Kommittén för arbetsmarknad och sociala frågor (ELSAC), Miljökommittén (EPOC), Biståndskommittén (DAC) och Kommittén för utbildningspolicy (EPDC).
Varje kommitté har arbetsgrupper för olika frågor. Antalet kommittéer och underorgan är omkring 250. Därutöver finns Business and Industry Advisory Council (BIAC) som organiserar arbetsgivare i OECD-länderna samt deras fackliga motsvarighet, Trade Union Advisory Council (TUAC).
Kommittémöten hålls i allmänhet ett par gånger om året, men det kan variera. På de flesta kommittémöten deltar experter på området från respektive lands huvudstad. I kommittéer som möts mer frekvent, som EDRC och DAC, finns det dock representanter på plats i Paris från de flesta medlemsländerna. I de flesta av kommittéerna hålls det, med några års mellanrum, möte på ministernivå.
Sekretariatet leds av en generalsekreterare och vice generalsekreterare, oftast från skilda geografiska områden. Direktoratens uppdelning motsvarar indelningen i kommittéer, och arbetet består mestadels av att utreda och analysera frågor på uppdrag av kommittéerna eller rådet, samt bistå i granskningen av medlemsländerna inom olika politikområden. Sedan den 1 juni 2021 är australiensaren Mathias Cormann OECD:s generalsekreterare.
Sekretariatet har cirka 3300 anställda. Rekryteringen är meritbaserad, men organisationen strävar efter mångfald när det gäller exempelvis nationalitet och kön. De anställda representerar inte det medlemsland de härstammar ifrån utan arbetar för organisationen i egenskap av internationella tjänstemän. De högre tjänstemännen har ställning som diplomater.
Sekretariatet har även representation i Washington, Mexico City, Tokyo och Berlin med syftet att öka spridningen av OECD:s aktiviteter och underlätta utbytet med andra aktörer.
Det arbete som utförs inom direktoraten och kommittéerna resulterar varje år i hundratals skrifter, analysmaterial, rapporter, statistik med mera. OECD:s rapporter och statistiska uppgifterna har högt anseende och används flitigt av journalister, tjänstemän, företag och universitet.
Medlemsländernas regeringar står endast bakom de rapporter och dokument som godkänts av kommittéerna eller rådet. Sekretariatet har också möjlighet att publicera material och analyser som inte överenskommits av medlemsländernas representanter. I dessa fall är det själva organisationen som ansvarar för innehållet.
För att underlätta dokumenthanteringen mellan sekretariatet, delegationerna och huvudstäderna har OECD ett eget elektroniskt nätverk, O.N.E. (OECD Network Environment).
Det finns tre självständiga organ i OECD. Dessa är IEA (International Energy Agency), NEA (Nuclear Energy Agency) och ITF (International Transport Forum).
IEA upprättades 1974 efter oljekrisen 1973. Organisationen är ett centralt samrådsorgan i energipolitiska frågor och verkar för utbyte av information om utvecklingen på världens energimarknader. Av OECD:s 36 medlemsländer är 30 medlemmar i IEA. Organisationen publicerar årligen en uppmärksammad prognos för utvecklingen på energiområdet, ”World Energy Outlook”.
IEA
NEA grundades 1958 och är ett viktigt forum för information och åsiktsutbyte kring alla aspekter av kärnkraft som energikälla, inkl. reaktorsäkerhet, strålskydd och avfallshantering.
NEA
ITF är en global plattform och mötesplats på högnivå för transport, logistik och rörlighet. ITF möts på ministernivå en gång per år.
International Transport Forum
Efter andra världskriget beslöt Europas ledare, tillsammans med USA, att det istället för att straffa krigets förlorare var bättre att slå vakt om samverkan och återuppbyggnad. I samband med detta upprättades 1947 den så kallade Marshallplanen och 1948 grundades OECD:s föregångare OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) för att administrera denna. Detta lade grunden till en ny tid i Europa, präglad av samarbete.
Tack vare organisationens framgångar ville snart också utomeuropeiska länder ansluta sig. Den 14 december 1960 skrev Sverige, tillsammans med 19 andra länder, under konventionen om organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Japan anslöt sig 1964. I dag har OECD 38 medlemmar. Sveriges första ständiga representant till OECD:s föregångare, OEEC, var Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld tjänade på posten från 1948 till 1953 och var bland annat vice ordförande i OEEC:s exekutivkommitté. Det var genom detta uppdrag som Hammarskjöld gjorde sig ett namn internationellt och lade grunden för att bli kandidat till befattningen som FN:s generalsekreterare.
Läs mer om OECD här.
