Meny

Landfakta

Grekland (uppdaterad 6 maj 2019)

Officiellt namn: Republiken Grekland, Ελληνικη Δημοκρατια

Huvudstad: Athen

Språk: Nygrekiska

Yta: 131 957 km² 

Folkmängd: 11 131 844 (2019)

Religion: Grekisk-ortodox 92 %, muslimer 3 %, annan 2 %

Statsskick: Parlamentarisk republik

Statschef: President Prokopis Pavlopoulos (sedan februari 2015)

Regeringschef: Premiärminister Alexis Tsipras (sedan september 2015)

Regeringspartier:  Regeringen som svors in den 23 september 2015 består sedan januari 2019 enbart av partiet Syriza. Innan dess var regeringen en koalitionsregering bestående av Syriza tillsammans med Oberoende Greker (ANEL).

Parlament: Βουλη των Ελληνων, (Vouli ton Ellinon), enkammarriksdag, 300 platser, ledamöter väljs genom direkta val för en period om 4 år.

Partier i parlamentet: Sedan valet i september 2015 har strömhopp mellan partigrupperna liksom avhopp förändrat det parlamentariska läget. To Potami har för närvarande tre ledamöter i parlamentet vilket innebär att partiets representation är för liten för att bilda en egen parlamentsgrupp. I tabellen nedan är ledamöterna placerade under "oberoende ledamöter". Ledamöterna representerar dock fortfarande partiet. PASOK och DIMAR kandiderade tillsammans till parlamentet men i januari uteslöts den enda ledamoten i DIMAR från partisamarbetetet inom konstellationen KINAL (där PASOK är tongivande) p.g.a. dennes stöd till Prespa-avtalet. Ledamoten, tillika partiledare för DIMAR räknas nedan till gruppen oberoende ledamöter, och PASOK har 18 mandat i parlamentet.

Parti

Valresultat (%)

Nuvarande mandat

Syriza

35,5

145

Ny Demokrati

28,1

78

Gyllene Gryning

7,0

16

PASOK-DIMAR

6,3

18

KKE

5,6

15

To Potami

4,1

0

ANEL

3,7

6

Centerunionen

3,4

5

Oberoende ledamöter

-

17

Senaste allmänna val:  Parlamentsval 20 september 2015, lokalval 18 och 25 maj 2014

Nästa ordinarie val:  Parlamentsval 2019, lokalval maj 2019

Valuta: Euro (EUR)

BNP: 184,7  miljarder EUR (ELSTAT löpande priser 2018)

BNP/capita: 16 790 EUR

Tillväxt: -0,2 % (2015), 0,0 % (2016), 1,7 % (2017) 2,2 % (2018)

Inflation: -0,1 % (2016), 1,1 % (2017), 0,6 % (2018)

Arbetslöshet: 18,6 % (ELSTAT oktober 2018)

Budgetbalans: Procent av BNP, -5,7 (2015), 0,6 (2016), 0,8 (2017)

Statsskuld: 334,6 miljarder EUR, 178,6 % av BNP (ELSTAT 2018)

Export (varor och tjänster): 59 miljarder EUR (ELSTAT 2017)

Import (varor och tjänster): 61 miljarder EUR (ELSTAT 2017            

Bytesbalans: -1,7 % av BNP (2016), -1,8 % av BNP (2017) (Eurostat)

Viktiga exportmarknader: Italien, Tyskland, Turkiet, Cypern, Bulgarien, Libanon, USA (2018)

Viktiga importleverantörer: Tyskland, Italien, Ryssland, Sydkorea, Irak, Kina, Nederländerna (2018)

Viktiga exportprodukter: Petroleumprodukter, livsmedel, industriprodukter, kemiska produkter

Bistånd: 0,14 % av BNI (2016); absolut största mottagare var NGO:s som arbetade med flyktingkrisen i Grekland. Därutöver var Albanien och Ukraina största mottagare (OECD 2015)

Historia
Grekland vann befrielsekriget mot det Osmanska riket 1829 med hjälp av Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Efter första världskriget tvingades Turkiet att till Grekland avstå territorium kring det grekdominerade Smyrna i Mindre Asien och ytterligare en del av det europeiska Thrakien. I Grekland fanns storslagna drömmar om ett återupprättande av grekiskt storvälde och en militäraktion påbörjades 1920. Militäraktionen nådde nästan ända fram till Ankara innan turkarna slog tillbaka och helt drev ut grekerna ur Mindre Asien. Efter denna, enligt grekerna själva, 'den stora katastrofen', reglerade freden i Lausanne 1923 i stort sett dagens grekiska gränser med undantag av Tolvöarna som italienarna tvingades lämna till Grekland efter andra världskriget. Därtill genomfördes en jättelik folkomflyttning av över en miljon greker från Turkiet till Grekland och närmare 400 000 turkar i motsatt riktning.

Vid andra världskrigets utbrott styrdes Grekland av en diktator, Ioannis Metaxas. Grekland attackerades av Italien (1940) och blev därefter ockuperat av Tyskland (1941-44). Striderna i landet förlängdes efter världskrigets slut när inbördeskrig utbröt mellan kungamakten och kommunistrebeller där de senare besegrades 1949 efter betydande hjälp från Storbritannien och USA.

1960-talet karakteriserades av politiska motsättningar och sociala oroligheter. Sedan kung Konstantin II år 1965 konfronterat premiärminister Georgios Papandreou, vars Centerunion hade majoritet i parlamentet, förföll det parlamentariska systemet. Kungautnämnda regeringar styrde landet fram till början av 1967. En dryg månad före nyvalen 1967 genomfördes en statskupp av en officersjunta ledd av överste Georgios Papadopoulos. Militärdiktatur infördes och varade till juli 1974. Under denna period förekom en rad förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna vilket väckte omfattande internationella protester och ledde till en påtaglig isolering av Grekland.

I juli 1974 genomfördes en av Athen-juntan inspirerad statskupp på Cypern mot president Makarios. Denna ledde i sin tur till den turkiska invasionen av Cypern. Den grekiska militärjuntans maktstruktur bröt samman kort därefter.

1981 gick Grekland med i dåvarande EG. Grekland blev under 2001 medlem i den ekonomiska och monetära unionen.

Inrikespolitik
Efter en folkomröstning i december 1974 avskaffades monarkin och Grekland blev en republik med en president som statschef. Denne väljs av parlamentet för en period på fem år. Presidentens makt begränsades genom en författningsändring 1985 och är i huvudsak ceremoniell.

I december 2014 misslyckades den dåvarande regeringen – bestående av Ny Demokrati och PASOK – med att få igenom sitt förslag för val av ny president och tvingades i enlighet med konstitutionen att utlysa nyval. Nyvalet den 25 januari 2015 vanns av vänsterkoalitionen Syriza, som tidigare varit i opposition. Syriza bildade regering tillsammans med högerpartiet Oberoende Greker (ANEL). Alexis Tsipras, partiledare i Syriza, blev ny premiärminister. Den 18 februari 2015 valdes Prokopis Pavlopoulos till ny president och han svors in till ämbetet den 13 mars 2015.

I augusti 2015, efter en turbulent tid vid regeringsmakten, meddelade premiärminister Tsipras sin avgång och annonserade att nyval skulle hållas. En övergångsregering led av Vassiliki Thanou tog tillfälligt över. Den 20 september 2015 hölls nyval. Syriza blev ånyo största parti och valde återigen att bilda regeringskoalition med ANEL. I januari 2019, i samband med förhandlingarna med FYROM angående namnbytet till Nordmakedonien uppståd meningsskiljaktigheter mellan de båda regeringspartierna och ANEL drog sig ur regeringen. En del ministrar tillhörande ANEL valde att hoppa av partiet och stanna kvar i regeringen, andra följde partiledaren Panos Kammenos exempel. Mandatfördelningen i januari 2019 är följande:

Syriza: 145 mandat

Ny Demokrati: 78 mandat

Gyllene Gryning: 16 mandat

PASOK: 18 mandat

Kommunistpartiet: 15 mandat

ANEL: 6 mandat

Centerunionen: 5 mandat

Oberoende: 17 mandat

Den nuvarande regeringen består av 52 ministrar, varav (endast) 12 är kvinnor. De nedan nämnda ministrarna är chefer för varsitt ministerium. Härutöver finns ett antal ministrar/vice-ministrar med specifika ämnesområden.

Premiärminister: Alexis Tsipras

Vice premiärminister: Giannis Dragasakis

Inrikesminister: Alexis Charitsis

Ekonomi- och utvecklingsminister: Giannis Dragasakis

Digitalpolitik-, telekommunikations- och media minister: Nikos Pappas

Försvarsminister: Evangelos Apostolakis

Utbildnings-, forsknings- och religionsminister: Kostas Gavroglou

Arbetsmarknads-, socialförsäkrings- och solidaritetsminister: Efi Achtzioglou

Utrikesminister: Giorgos Katrougalos

EU-minister och alternate minister for foreign affairs: Sia Anagnostopoulou

Justitie-, transparens- och MR-minister: Michalis Kalogirou

Finansminister: Euclid Tsakalotos

Hälsominister: Andreas Xanthos

Minister för administrativa reformer: Mariliza Xenogiannakopoulou

Kultur- och idrottsminister: Myrsini Zorba

Miljö- och energiminister: Giorgos Stathakis

Infrastruktur- och transportminister: Christos Spirtzis

Migrationsminister: Dimitris Vitsas

Sjöfarts-, transport och ö-politiksminister: Fotis Kouvelis

Jordbruks- och livsmedelsminister: Stavros Arachovitis

Turismminister: Thanassis Theocharopoulos

Minister för medborgarfrågor: Alekos Flambouraris

Minister för koordination av politik: Christoforos Vernardakis

Vice minister till PM: Dimitrios Liakos

State minister och regeringens talesperson: Dimitris Tzanakopoulos

För att ta sig in i parlamentet måste ett parti passera en 3-procentspärr. Valsystemet är inte proportionellt, utan ger det största partiet 50 tilläggsmandat, av totalt 300 mandat i parlamentet. Systemet med tilläggsmandat kommer att tas bort vid det näst-nästa valet. Detta till följd av konstitutionella förändringar som röstades igenom i parlamentet 2016.

Av parlamentsledamöterna är 18,7 procent kvinnor, jämfört med Sverige där 46 procent av riksdagsledamöterna är kvinnor efter valet 2018.

Vid det senaste parlamentsvalet i september 2015 var valdeltagandet rekordlågt och landade på 56 procent.

En genomgripande reform av lokal och regional administration, den s.k. Kallikratesreformen, genomfördes under 2010 för att effektivisera lokal och regional förvaltning. Antalet kommuner minskades från ca 900 till 325 och 54 s.k. prefekturer slogs samman till 13 större regioner. Mandatperioden förlängdes från fyra till fem år. ND styr i 6 av regionerna, Syriza i två regioner, bland annat i Attika där Athen ligger, och PASOK i en. Oberoende eller gemensamt stödda kandidater styr i övriga regioner. Nästa lokal- och regionalval hålls i maj 2019 för att åtminstone en av de två valomgångarna ska sammanfalla med Europaparlamentsvalen som hålls var femte år.

Internationella relationer
Grekland är medlem i NATO sedan 1952 och den 1 januari 1981 blev Grekland medlem i EG, nuvarande EU. Grekland är medlem i Euroområdet sedan den 1 januari 2001. Inom EU-samarbetet har Grekland engagerat sig för fördjupad europeisk integration, inklusive ett starkare säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete samt migrationsfrågor.

Grekland i EU
Medlemskapet i EU hade länge ett starkt stöd hos befolkningen, bl.a. eftersom det har bidragit till konsolideringen av demokratin efter juntans fall och till landets yttre säkerhet. Det har även bidragit till en modernare lagstiftning och förbättrad välfärd. De senaste årens ekonomiska kris har dock förändrat grekernas uppfattning och landet är nu ett av de mest EU-skeptiska länderna inom unionen.

Grekland har länge varit en av EU:s största mottagare av EU-bidrag. Den största delen av EU-stödet utgörs av strukturfondsmedel, jordbruksstöd samt stöd genom Junckerplanen som syftar till att öka investeringarna i landets ekonomi. Härutöver kan nämnas lånepaket som de internationella långivarna, eurozonens medlemmar och IMF, har kommit överens med Grekland om i utbyte mot budgetkonsolidering och strukturreformer. 

Trots den ekonomiska krisen som dominerat den grekiska EU-agendan under de senaste åren stöder Grekland oftast förslag till EU:s fortsatta fördjupning, men söker samtidigt värna om små länders röststyrka. Landet är aktivt i EU framförallt i frågor som gäller det egna geografiska närområdet, migration- och asylpolitiken, jordbrukspolitiken, socialpolitiken, sjöfartspolitiken och EU:s budget. Grekland stöder EU:s fortsatta utvidgning med länderna på Västra Balkan och Turkiet.

Grekland höll senast det roterande EU-ordförandeskapet under första halvåret 2014, vilket var landets femte ordförandeskap.

Militärt samarbete
Grekland blev medlem i NATO redan 1952, men i anslutning till Cypernkrisen 1974 valde man att lämna alliansen. 1981 gick Grekland återigen med i NATO. Försvarsutgifterna i landet uppgår till ca. 2,5 % av BNP.

Grekland har deltagit och deltar i internationella missioner i Bosnien och Hercegovina (EUFOR-Althea och EUPM), Somalia (ATALANTA), Palestina (EUPOL COPPS), Kosovo (EULEX och KFOR), Georgien (EUMM), Moldavien och Ukraina (EUBAM) samt Afghanistan (ISAF). Grekland bidrog även med resurser till insatserna i Libyen under 2011.

Cypernfrågan
Grekisk militär försökte 1974 i ett kuppförsök ta makten på Cypern, vilket ledde till att Turkiet invaderade ön för att skydda de turkcypriotiska invånarna. Cypern är sedan dess uppdelat i en grek- och turkcypriotisk del och Grekland och Turkiet har olika uppfattningar om öns framtid.

Grekcyprioterna förkastade i en folkomröstning 2004 den s.k. Annan-planen, medan turkcyprioterna röstade för. Annan-planen gick ut på att göra Cypern till en federation med en grekcypriotisk och en turkcypriotisk delstat.

Förhandlingarna mellan grekcyprioter och turkcyprioter intensifierades under 2016. Förhandlingarna bröt dock ihop i schweiziska Crans-Montana under sensommaren 2017 och har därefter inte återupptagits. Under 2018 ökade spänningarna i området på grund av meningsskiljaktigheter mellan Cypern och Turkiet gällande utvinningsrättigheter till gas i Cyperns exklusiva ekonomiska zon.

Förhållandet till Turkiet
Grekland stödjer ett turkiskt medlemskap i EU om landet uppfyller sina skyldigheter (”full compliance, full membership”). Grekland/EU kräver att Turkiet som en del av anslutningsprocessen aktivt medverkar till en lösning av Cypernfrågan, erkänner Republiken Cypern och medverkar till ett normalt grannskapsförhållande med Grekland, däribland till en lösning av de utestående gränsdragningsfrågorna i Egeiska havet. Grekland eftersträvar också en generösare behandling av den grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet.

Det bilaterala förhållandet till Turkiet har förbättrats under de senaste 20 åren. Sedan 1999, då två stora jordbävningar skakade länderna, har flera officiella besök ägt rum och ett stort antal bilaterala avtal ingåtts. I maj 2010 sjösattes en samarbetsmekanism på ministernivå "Greece-Turkey High Level Cooperation Council" (HLCC) som trots perioder med spänningar länderna emellan bidragit till fler besöksutbyten och ingångna överenskommelser.

Den pågående flykting- och migrationskrisen har utsatt Grekland för stora utmaningar sedan krisen accelererade under andra halvåret 2015. Uttalandet mellan EU och Turkiet från mars 2016 har minskat flödena av flyktingar och migranter avsevärt.

Sedan kuppförsöket i juli 2016 ökade spänningarna mellan länderna p.g.a. Turkiets krav på revidering av Lausannefördraget från 1923, påståenden om territoriella "grey zones" i Egeiska havet samt turkiska påstådda kuppmakares flykt till Grekland och Greklands vägran att utlämna dessa till Turkiet. Försök görs nu från båda länderna att normalisera relationen. Den turkiske presidenten Erdoğan genomförde i december 2017 det första turkiska statsbesöket till Grekland på 65 år.  Den grekiska premiärministern Tsipras besökte senast Turkiet i februari 2019.

Nordmakedonien
Sedan fYROM (former Yugoslav Republic of Macedonia) bildades ur spillrorna av det forna Jugoslavien har Grekland motsatt sig att landet benämns ”Makedonien” eftersom namnet även hänvisar till den grekiska regionen Makedonien, som gränsar till fYROM. Grekland menar att namnet Makedonien är ett anspråk på det grekiska kulturarvet och i förlängningen även riskerar att innebära territoriella anspråk i den grekiska regionen och har därför krävt att landet använder sig av ett sammansatt namn. Konsekvenserna för fYROM har varit att Grekland inte velat öppna medlemskapsförhandlingar avseende NATO och EU innan namnfrågan har lösts. Frågan ligger många greker nära om hjärtat vilket delvis förklarar konfliktens svårlösta karaktär.  

Greklands premiärminister Alexis Tsipras och hans motsvarighet i grannlandet, Zoran Zaev har verkat för att den s.k. namnfrågan har lösts efter 27 år. Intensiva förhandlingar mellan länderna under överinseende av FN-medlaren Matthew Nimetz ledde slutligen till att staterna den 17 juni 2018 ingick en överenskommelse i grekiska Prespes, det s.k. Prespa-avtalet, där länderna kom överens om att fYROM ska anta namnet Nordmakedonien i alla sammanhang. Befolkningen i landet ska fortsättningsvis kallas för makedoner men med tillägget "medborgare i Nordmakedonien", och språket benämns fortsatt makedonska. Avtalet fastslår dock att språket är slaviskt och att ingen koppling finns till det antika grekiska kulturarvet. Grekland ålade sig att ratificera Nordmakedoniens anslutningsprotokoll till NATO, vilket redan har gjorts, samt att öppna upp för att Nordmakedonien kan inleda anslutningsförhandlingar med EU. Prespa-avtalet har i januari 2019 ratificerats av båda ländernas parlament. Efter en diplomatisk notväxling trädde Prespa-avtalet slutligen i kraft den 12 februari 2018. Förhoppningsvis  fortsätter relationen mellan länderna att stärkas inom en rad områden - såsom Prespa-avtalet också stipulerar. 

Ekonomi, näringsliv, handel och investeringar
1996 inleddes en omfattande sanering och modernisering av ekonomin och den 1 januari 2001 gick Grekland med i EMU. Liksom i andra euroländer reducerades under denna process både budgetunderskott och inflation. Räntenivån föll kraftigt vilket bl.a. ledde till en starkt ökande privat konsumtion på kredit, något som till stor del förklarar de goda tillväxtsiffror Grekland radade upp under många år. Infrastruktursatsningarna inför OS i Athen 2004 samt stor efterfrågan inom skeppsnäringen bidrog också. Den finansiella krisen i den globala ekonomin bidrog till att den grekiska ekonomin kollapsade och åskådliggjorde de underliggande strukturella problemen i det grekiska samhället.

Den grekiska ekonomin växte i genomsnitt med närmare 4 % under åren 2000 till 2009. Tillväxten drevs främst av privat konsumtion och investeringar i fast egendom. Höga reallöneökningar, inte minst inom den statliga sektorn, och en snabb kredittillväxt – hjälpt av låga räntor efter euro-inträdet – bidrog till den kraftiga ekonomiska tillväxten.

Löneökningar som vida överskred produktivitetshöjningar, eroderade landets konkurrenskraft generellt och i synnerhet inom eurozonen. Kombinationen av hög inhemsk efterfrågan och försämrad extern konkurrenskraft ledde till en snabbt försämrad bytesbalans, som uppgick till 14 procent av BNP år 2008. Den statliga sektorn växte kraftigt under ovannämnda period, från 44 procent av BNP år 2000 till över 50 procent år 2009. Underlåtenhet genom åren att reformera hälso- och pensionssektorerna ledde till att dessa sektorer inte hade en hållbar finansiering. En bidragande orsak till Greklands ekonomiska problem är att landet har en stor informell (svart) ekonomi som beräknas uppgå till 21,5 procent av BNP, stor och ineffektiv offentlig sektor, korruption och en bristande skattemoral. Häri ligger en del av den grekiska statens svårigheter att generera tillräckliga inkomster för att möta landets utgifter.

Den internationella finanskrisen under 2008-2009 avslöjade den grekiska ekonomins sårbarhet. Den ekonomiska nedgången drabbade landets offentliga finanser genom att intäkterna föll i ett läge där Grekland hade fortsatt att överspendera. Det internationella förtroendet för att landet skulle kunna klara av att betala tillbaka dess lån sjönk och de internationella ratinginstituten sänkte Greklands kreditvärdering under slutet av 2009 och början av 2010. Räntorna på de utländska lån som landet behövde för att fortsätta klara av sina åtaganden blev till slut så höga att man inte längre hade råd att låna till sådana räntor.

I maj 2010 träffades en överenskommelse mellan Grekland och EU-kommissionen, IMF samt ECB - den så kallade Trojkan - ett åtgärdspaket varvid 110 miljarder EUR tillgängliggjordes för att lösa landets upplåningsbehov. I gengäld förband sig Grekland att minska underskottet i den offentliga sektorn och genomföra ett antal genomgripande strukturella reformer. Åtgärdspaketet från 2010 fick inte avsedd effekt.

Grekland beviljades 2012 ytterligare ett räddningspaket, efter att Grekland överenskom med landets privata långivare om en skuldnedskrivning på motsvarande 100 miljarder EUR. Detta paket uppgick till 130 miljarder EUR. Därtill lades det från det första lånepaketet outnyttjade beloppet varför hela summan var 164 miljarder EUR. I paketet, som innehöll en strikt konditionalitet och övervakning av Trojkan att reformer verkligen genomförs, ingick regelrätta lån till Grekland, återkapitalisering av bankerna samt lån till återköp av grekiska statspapper. Härigenom lyckades landet minska statsskulden med 20 miljarder EUR.

Grekland har även erhållit tekniskt bistånd av EU-kommissionen och medlemsstaterna genom Task Force for Greece (TFGR) i syfte att bistå landet med att reformera dess administration. Sverige har bidraget med experter bl.a. inom arbetsmarknads-, hälso-, socialförsäkrings-, utbildnings-, exportfrämjande- och skatteområdet. Ett av syftena var också att Grekland på ett bättre sätt skulle kunna utnyttja EU:s strukturfonder för att bidra till tillväxten i landet. TFGR:s mandat löpte ur vid halvårsskiftet 2015 och TFGR har nu ersatts av Structural Reform Support Service (SRSS).

En av effekterna av den ekonomiska krisen och genomförda budget-konsolideringsåtgärder blev att Grekland år 2015 befann sig i en djup recession för åttonde året i rad. Ekonomin växte med 0,69 procent under 2014 men minskade igen under 2015. Ekonomin växte med 1,7 procent 2017, och 2,2 procent under 2018. Greklands BNP har minskat med cirka 25 procent sedan krisen startade 2008. Nästan samtliga anställda inom industrin och i förvaltningen har fått vidkännas kraftiga inkomstsänkningar i storleksordningen 20-40 procent. Pensionerna har också reducerats. I och med bankernas ekonomiska svårigheter och de stora problemen för grekiska företag att få tillgång till finansiering samt statens svårigheter att betala utestående fordringar till grekiska (och utländska) leverantörer, har näringslivet drabbats mycket hårt. Företagsnedläggningar och neddragningar av verksamheter, minskade investeringar i Grekland av inhemska såväl som utländska företag samt en nedgång i turismen i början av krisen – en trend som dock har vänt sedan 2013 - drev upp arbetslösheten i landet till rekordnivåer. Detta har lett till att uppskattningsvis 350 000 greker – ofta högutbildade – lämnat landet för att söka sin inkomst i andra länder. Arbetslösheten minskar dock för varje år och enligt senaste mätningen från Eurostat från oktober 2018 var den på 18,6 procent från att ha legat på nästan 29 procent vid krisens topp. Ungdomsarbetslösheten är dock högre, på 39,1 procent. Båda siffrorna är högst inom EU.

Greklands oförmåga, i synnerhet i början av programperioden, att genomföra samtliga de med långivarna överenskomna åtgärderna bidrog till en negativ spiral för landets ekonomi. Genom att sänka löner och pensioner samtidigt som de höjde olika skatter, men däremot enbart långsamt eller inte alls genomförde strukturreformer, förblev prisnivåerna inom många sektorer höga. Acceptansen hos allmänheten för åtstramningsåtgärderna har varit låg eftersom man upplevt att bördorna inte har fördelats rättvist.

Den stora utmaningen för Grekland är fortsatt hur de kan skapa tillväxt. Med undantag av livsmedels- och textilindustri, oljeraffinaderier, viss varvs- och stålindustri saknar Grekland större industribranscher. De viktigaste näringarna är turism och sjöfart som tillsammans står för omkring 30 procent av BNP. En omfattande byråkrati i landet hindrar utländska investeringar. Det grekiska rättssystemet har en lång back-log av ärenden. Utbredd korruption snedvrider konkurrensen mellan företag men drabbar även befolkningen. Bristen på finansiering för företagen från de inhemska bankerna är ett annat hinder för investeringar. Trots detta finns intressanta affärsmöjligheter inom vissa sektorer i landet, men man bör vara medveten om svårigheterna.

Efter makttillträdet i januari 2015 nådde Tsipras regering en förlängning på fyra månader av det gällande avtalet för att ge parterna tid att förhandla fram villkoren för att slutföra översynen av stödprogrammet, vilket skulle möjliggöra en utbetalning av kvarvarande 7,2 miljarder EUR i programmet. Avsikten var också att diskutera en möjlig fortsättning av ett program med långivarna. Förhandlingarna gick trögt och den politiska osäkerheten bromsade den ekonomiska utvecklingen.

I slutet av juni 2015 infördes kapitalkontroller för att förhindra pengautflöde ur landet. Reglerna har sedan dess lättats och planeras helt avskaffas under 2019.

26 juni 2015 utlyste premiärminister Tsipras folkomröstning om det förslag till stödprogram som de internationella långivarna lagt fram. De villkor grekerna tog ställning till vid folkomröstningen den 5 juli låg dock ej längre på bordet då Trojkan drog tillbaka det tidigare budet innan folkomröstningen hölls. Resultatet blev att 61 procent röstade nej, dvs. mot långivarnas förslag och hårdare åtstramningspolitik.

Dåvarande finansminister Varoufakis avgick dagen efter folkomröstningen. Den 14 augusti 2015 röstade det grekiska parlamentet slutligen för långivarnas förslag och ett tredje stödpaket antogs. Stödpaketet medförde hårdare åtstramningar än vad grekerna sade nej till i folkomröstningen. Regeringen kunde endast få majoritet för förslaget med hjälp av oppositionens röster. En betydande del av Syrizas parlamentsledamöter röstade emot eller avstod från att rösta.

En avsiktsförklaring (memorandum of understanding) skrevs under den 19 augusti 2015. Det nya stödpaketet på 86 miljarder EUR löpte över 3 år, 2015-2018. Kort efter avsiktsförklaringen avgick premiärminister Tsipras till följd av att regeringen i praktiken förlorat sin majoritet. Nyval utlystes till 20 september 2015. Syriza vann valet och bildade ånyo regering med ANEL.

Den första översynen av det tredje stödprogrammet, avslutades i oktober 2016. Den andra översynen blev mycket utdragen men avslutades slutligen sommaren 2017. Efter att samtliga åtgärder inom ramen för även den tredje och fjärde översynen genomförts avslutades det tredje stödprogrammet officiellt den 20 augusti 2018.

Efter att Grekland lämnat stödprogrammet har en förstärkt övervakningsmekanism inträtt från långivarnas sida. Krav på fortsatt reformimplementering är ledordet. Det kommer att ta flera år innan Grekland når nivån innan finanskrisen. Landet har trots skuldlättnader EU:s största skuld på 180 procent av BNP och har  drabbats av omfattande kompetensflykt. Det är dock på väg åt rätt håll förutsatt att fortsatta strukturreformer implementeras.

Sveriges förbindelser med Grekland
Sveriges ambassadör sedan september 2017 är Charlotte Sammelin. Honorära konsuler finns på följande orter: Korfu, Heraklion, Chania, Rhodos samt Thessaloniki.

Diplomatiska relationer med Grekland upprättades redan 1833, två år efter den grekiska självständigheten. Det första handelsavtalet mellan Sverige och Grekland undertecknades 1852. Ett dubbelbeskattningsavtal undertecknades 1963.

Sedan 1991 finns en svensk-grekisk handelskammare i Athen. Business Sweden bevakar Grekland från Milano. Det finns ett 40-tal företag med svensk anknytning verksamma i Grekland – de flesta i Athen-området.

Svensk varuexport till Grekland uppgick 2017 till 3,8 miljarder SEK, en ökning med 13 procent jämfört med föregående år, medan importen från Grekland uppgick till 1,1 miljarder SEK, en ökning med 11 procent. Den svenska exporten till Grekland har minskat kraftigt sedan den grekiska ekonomiska krisens början 2008, men har de senaste åren ökat igen. Stora svenska exportprodukter till Grekland är mineraloljeprodukter, papper och papp, medicinska och farmaceutiska produkter samt verkstadsprodukter i form av bl. a. telekommunikationsutrustning. Importen består framförallt av produkter från kemiska och närstående industrier, polystyren, kläder och olika livsmedel, inkluderat ost, frukt, köksväxter och olivolja.

Grekland är ett betydande turistmål och uppskattningsvis 850 000 svenskar besöker årligen landet.

Det finns uppskattningsvis 2 500 fast boende svenskar i Grekland. De flesta bor i Athen, provinsen Makedonien samt på Kreta och Rhodos. Den svenska Röda Kors-hjälpen under andra världskriget samt Sveriges ställningstagande mot juntan 1967-1974, med stöd av exilgrekerna under denna period, har starkt bidragit till den positiva attityd man som svensk möter i Grekland.

Skandinaviska Kyrkan i Athen finns i landet sedan 1976. Svenska arkeologer har verkat i Grekland i över 100 år. Svenska Institutet i Athen (SIA) grundades 1946 med arkeologi som huvudsyfte. SIA har även ett gästhem i Kavalla.

Ett antal officiella besök gjorts länderna emellan på senare år:

Till Sverige:

  • Greklands president Karolos Papoulias besökte Sverige i maj 2008
  • Greklands premiärminister Karamanlis var tillsammans med utrikesminister Bakoyannis på officiellt besök i Sverige våren 2009
  • Utrikesminister Stavros Lambrinidis besökte Stockholm i augusti 2011
  • Hälso- och socialminister Andreas Loverdos besökte Stockholm i april 2012
  • Turistminister Olga Kefalogianni besökte Stockholm i april 2013
  • EU-minister Nikos Xydakis besökte Stockholm i februari 2016
  • Ministern för internationella ekonomiska relationer Dimitris Mardas besökte Stockholm i oktober 2016
  • EU-minister Georgios Katrougalos besökte Stockholm i mars 2017

Till Grekland:

  • Kronprinsessan Victoria besökte Grekland i september 2009
  • Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni besökte Athen 2010
  • Försvarsutskottet besökte Athen 2010
  • Migrationsverket besökte Athen 2010
  • Riksdagens talman med delegation samt socialförsäkringsutskottet 2011
  • Utrikesminister Carl Bildt besökte Athen 26-27 mars och 16 september 2013, samt 16 september 2014
  • EU-minister Birgitta Ohlsson besökte Athen 11 oktober 2013
  • Under första halvåret 2014 besökte en rad statsråd och statssekreterare Athen för att delta i olika informella ministermöten anordnade av det grekiska EU-ordförandeskapet.
  • Statssekreterare Hans Dahlgren besökte Athen 11 maj 2015
  • Justitieutskottet besökte Grekland i augusti 2016
  • Statssekreterare Pernilla Baralt besökte Athen 10-12 november 2016
  • Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér besökte Athen i mars 2017
  • Arbetsmarknadsutskottet besökte Athen i september 2017
  • Utrikesminister Margot Wallström besökte Athen 17 september 2017 för att tala på Athens Democracy Forum.
  • Ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson besökte Athen i oktober 2017
  • Landsbygdsminister Jennie Nilsson besökte Athen i mars 2019
  • Kronprinsessan Victoria besökte Athen i maj 2019

 

Senast uppdaterad 08 feb 2019, 10.29