Solen strålade över Ankara igår – på Sveriges nationaldag. Det var en välkommen omväxling till de senaste veckorna med deras ibland närmast tropiska regnoväder. I lördags kom det till exempel en hagelstorm när jag satt i bilen med Carl Bildt på väg in från flygplatsen till presidentinstallationen. Jag har sällan upplevt något liknande.
Det har förstås funnits fördelar med regnandet också. Vattenreservoarerna borde vara hyggligt väl påfyllda nu. Och residensets park är grönare än jag någonsin har sett den. Det är fantastiskt.
Vi ordnade inget stort nationaldagsfirande i år av det slag som vi hade förra året. Jordbävningarna har under lång tid lagt sordin på sådana aktiviteter. Det är ungefär nu som de sakta börjar komma igång igen.
Men vi hade en väldigt trevlig eftermiddag med vår personal och deras familjer. Det har varit rätt slitsamma månader ett bra tag, så jag tror att gårdagen blev ett välbehövligt avbrott för alla som deltog.
De senaste två månaderna har för vår del i hög grad dominerats av det turkiska valet, som vi förstås har följt väldigt nära och noggrant. Jag har själv arbetat under två valvakor, och det var intensiva kvällar med mycket rapportering hemåt – och med ett fantastiskt teamarbete av medarbetarna här i nära samspel med våra kollegor på generalkonsulatet i Istanbul.
Så installerades då president Erdoğan i lördags för en ny femårsperiod. Svärandet av ämbetseden i parlamentet följdes av en stor ceremoni i presidentpalatset, där förre statsministern Carl Bildt representerade Sverige. Senare på kvällen presenterades den nya regeringen. Och den var verkligen ny i ordets bokstavliga mening; bara två ministrar blev kvar (för kultur och för hälsa). En annan sak är att flera av dem förstås är mycket erfarna. Dit hör t ex den nye utrikesministern Hakan Fidan och den nya finansministern Mehmet Şimşek – den senare med en bakgrund på samma position för några år sedan.
För Sveriges del har vi förstås mycket fokus på Nato-processen, där ett nytt möte i den s.k. trilaterala mekanism (mellan Turkiet, Sverige och Finland), som sattes upp förra året, har aviserats till nästa vecka.
Mitt arbete har hållit mig kvar i Ankara under långa perioder denna vår, men jag är väldigt glad över att jag kunde åka till Çanakkale med mina EU-kollegor i slutet av april för att vara med på högtidlighållandet av slaget om Gallipoli under första världskriget. Oerhört gripande på många sätt.
Lite senare var jag ett par dagar i Alanya för att delta i en nordisk konsulär konferens – ett arrangemang vi håller gemensamt varje år, när turistsäsongen närmar sig. Här var det kollegorna på generalkonsulatet som var allra mest involverade, men det kändes viktigt att vara på plats, inte minst för att lyssna och lära. Och förstås för att det konsulära arbetet till stöd för svenskar är en av den svenska utrikesförvaltningens allra viktigaste uppgifter.
Som jag skrev förra gången går min tid som ambassadör i Turkiet nu mot sitt slut. Men det är så mycket som händer i dessa dagar, så avresan känns fortfarande avlägsen. Det kommer absolut ett månadsbrev till innan det är dags att sätta punkt.
Bästa hälsningar
Staffan Herrström
Ambassadör
