Meny
  • Svenska

Om utlandet Kuba

Ekonomisk och handelspolitisk rapport

Här presenteras ambassadens ekonomiska och handelspolitiska rapport, skriven i mars 2020

Tendenser under 2019

 

  • Kuba befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge. Den ekonomiska tillväxten uppgick till 0,5 procent 2019.
  • Det svåra ekonomiska läget har bland annat sin grund i krisen i Venezuela, de allt hårdare sanktionerna från USA, lägre jordbruksproduktion samt bristande genomförande av planerade ekonomiska reformer.
  • Stigande återbetalningar av utlandsskulden leder till svårigheter att uppfylla finansiella åtaganden gentemot leverantörer som i sin tur leder till nedskärningar i importen och därmed varubrist samt sjunkande produktion.
  • Mot bakgrund av varubristen har Kuba fattat beslut om en rad sparåtgärder, bland annat minskad import och besparingar i bränslekonsumtionen.
  • Det finns tecken som tyder på att den sedan länge aviserade valutasammanslagningen kommer att ske genom att den konvertibla valutan CUC tas ur cirkulation.
  • Turismen minskade med nio procent 2019.
  • Regeringen prioriterar utländska investeringar. Det uppsatta målet är 2,5 mdr USD per år. Under 2019 gjordes investeringar för 1,7 mdr USD. Försvårande faktorer inkluderar omfattande byråkrati, likviditetsproblem, det dubbla valutasystemet samt den allt hårdare tillämpningen av USA:s embargo.
  • Den privata sektorn har växt de senaste åren och mer än en tredjedel av arbetskraften är numera sysselsatt inom privat näringsverksamhet.
  • Under 2019 uppgick Sveriges export till Kuba till 333 miljoner kronor, medan importen låg på 38 miljoner kronor.

 

 

   
   

Basfakta

BNP (nominell):                            106 miljarder USD* (EIU)

BNP/capita (PPP):                         14 166 USD* (EIU)

BNP-tillväxt:                                  0,5 %  för  (ECLAC)

Medellön:                                       1067 CUP/månad för 2019 (ca 42,6  USD)** enl. ONEI

Inflation:                                         5,5 %* (EIU)

Budgetunderskott:                         7,2 % av BNP 2018*

Utlandsskuld:                                 ca 29,4 miljarder USD* (EIU)

Valuta:                                           Kubansk peso, CUP, och Konvertibel peso, CUC

Växelkurs:                                      1 CUC = 24 CUP, 1 CUC = 1 USD

Valutareserv:                                  10 miljarder USD* (EIU)

Befolkning:                                    11,3 miljoner

Arbetsför befolkning:                     5,1 miljoner, varav 30 % i privata sektorn** (ONEI)

Arbetslöshet:                                   ca 1,7 % 2018** 

Import:                                             10,6 miljarder USD* (EIU)

Export:                                             2,4 miljarder USD* (EIU)

Tjänsteexport                                   9,2 miljarder USD* (EIU)

Bytesbalans:                                   ca 1,5 miljarder USD* (EIU)

Handelsbalans:                             -8,2 miljarder USD* (EIU)

Viktiga exportnäringar:      Hälsoservice, turism, olja, socker, nickel, tobak, farmaceutiska produkter

Viktiga importprodukter:   Olja, livsmedel, maskiner och utrustning, (främst till turistindustrin) kemiska produkter

Största handelspartners:     EU(Spanien), Kina, Kanada, Venezuela, Mexiko, Kanada, Brasilien, Ryssland 

Sveriges export till Kuba:            333 miljoner SEK 2019 (SCB)

Kubas export till Sverige:            38 miljoner SEK 2019 (SCB)

 

EIU - Economist Intelligence Unit.

ECLAC-Economic Commission for Latin America and the Caribbean

 

ONEI - Oficina Nacional de Estadística e Información

SCB – Statistiska Centralbyrån

Kommerskollegium

 

*Siffrorna är svåra att verifiera och bygger delvis på uppskattningar

** Enligt kubanska statens uppgifter

 

 

 

Anmärkning:

Det finns flera svårigheter med att analysera den kubanska ekonomin. Förutom att den kubanska statistiken inte är tillförlitlig är bristen på information stor – både från nationellt och internationellt håll. Rapporten bör därför ses som en uppskattning av situationen baserad på tillgänglig information.

Bakgrund

Kuba är Karibiens största och, med 11,3 miljoner invånare, näst folkrikaste ö, belägen bara 150 km från USA. Landet har en turbulent ekonomisk historia kantad av missöden och ekonomiskt svåra tider för befolkningen. Före revolutionen 1959 var den överlägset största handelspartnern USA och amerikanska storföretag ägde stora delar av landet och kontrollerade till stor del ekonomin. Den kubanska ekonomin var beroende av sockerproduktionen som till 90 procent exporterades till USA. Spritförbudet i USA 1920–33 stimulerade turismen till Kuba och amerikansk maffia kom sedermera att kontrollera den växande kasino- och hotellsektorn.

 Efter den kubanska revolutionen 1959 förändrades ekonomin i grunden. Utländska företag och tillgångar förstatligades, vilket USA reagerade mot genom att införa ett handelsembargo. Kuba, å sin sida, sökte nära relationer med Sovjetunionen, som blev den viktigaste bundsförvanten både ekonomiskt och politiskt under kommande decennier.

 Sovjetunionens upplösning 1991 fick förödande konsekvenser för den kubanska ekonomin: BNP beräknas ha minskat med cirka hälften under första delen av nittiotalet. Under denna tid, som officiellt kallas el período especial, ”den speciella perioden”, genomfördes en rad reformer som tidigare framstått som otänkbara. Dollarinnehav legaliserades, liksom överföringar av dollar från släktingar i utlandet. Privat näringsverksamhet inom vissa serviceyrken började tillåtas – s.k. cuentapropismo. Satsningar för att främja utländska investeringar genomfördes framför allt i turistsektorn. Viss decentralisering av statlig verksamhet och social service genomfördes. Statliga bolag fick självständigt ansvar för produktion och försäljning, något som tidigare legat direkt under ministerier. Med hjälp av dessa åtgärder tog ekonomin viss fart igen och under senare hälften av 1990-talet låg tillväxten på 4,7 procent i genomsnitt.[1] Flera av ovanstående reformer drogs dock tillbaka då ekonomin stabiliserades, och kubanernas levnadsstandard har ännu inte återställts till den nivå den var på i slutet av 1980-talet.

I början av 2000-talet fann Kuba en ny ekonomisk sponsor i Hugo Chávez socialistiska Venezuela, som började exportera olja till förmånliga villkor i utbyte mot export av kubanska professionella tjänster, framförallt läkare och annan sjukvårdspersonal. Kuba kunde dessutom re-exportera en del av den venezolanska oljan och därmed tjäna utländsk valuta. Med Venezuelas tilltagande ekonomiska problem och erfarenheterna från det abrupta slutet på Sovjetunionens ekonomiska stöd i åtanke, har Kuba dock på senare år försökt minska beroendet av Venezuelas oljesubventioner genom att diversifiera ekonomin. Kubas historiska beroende av sockerexport har också minskat, och istället har export av hälsovårdstjänster, turism och nickelexport blivit viktiga näringar för landet. Inflödet av remitteringar för de två miljoner kubaner som bor utanför Kuba är likaså viktig för ekonomin.

 Sedan Raúl Castro övertog presidentposten 2008 från sin bror Fidel Castro började Kuba i blygsam takt på nytt förändra det socialistiska ekonomiska systemet med ett flertal reformer för att bana väg för privat företagande och en öppning av ekonomin, även för utländska investeringar. Den nuvarande presidenten sedan april 2018, Miguel Díaz-Canel, har fortsatt på samma spår.

 Som ett led i det reformpaket som officiellt antogs på Kommunistpartiets sjätte partikongress 2011 beslutades om ett paket med genomgripande reformer, s.k. ”ekonomiska och sociala riktlinjer”. Bland annat öppnade regimen upp för kubaner att bedriva privat verksamhet, huvudsakligen för yrken inom servicesektorn. Det meddelades samtidigt att statliga företag skulle förlora sina subventioner, tillåtas gå i konkurs samt behålla en del av sin vinst för nyinvesteringar, och man ställde i utsikt att en miljon statligt anställda skulle förlora sina jobb. Syftet med reformerna var att effektivisera den statliga sektorn, minska statens utgifter och öka landets produktivitet och tillväxt.

 Genomförandet av reformerna går emellertid långsamt och kantas av byråkratiska hinder. Enligt regeringen har endast drygt 20 procent av reformpaketet genomförts hittills. Den privata sektorn har dock vuxit – numera arbetar drygt 30 procent av den arbetsföra befolkningen inom den privata sektorn, varav knappt en femtedel som egenföretagare och resten som anställda.

 En särskild ekonomisk zon inrättades 2014 i hamnen Mariel, 40 km väster om Havanna, för att locka utländska företag. En lag för utlandsinvesteringar antogs samma år. Antalet utländska investerare växer dock långsammare än regeringen önskar och investeringsmålet om 2,5 mdr USD per år har inte uppnåtts. År 2019 mottogs 1,7 mdr i utländska investeringar enligt officiella siffror.  

 

Aktuell situation

Kuba befinner sig sedan 2015 i ett allt besvärligare ekonomiskt läge. Bidragande orsaker är utöver inhemska orsaker bland annat utvecklingen i Venezuela samt det allt hårdare genomförandet av det amerikanska embargot.  Fluktuerande priser på viktiga exportvaror såsom nickel och socker försvårar läget, liksom väderfenomen.

 

Den ekonomiska tillväxten ökade med endast 0,5 procent 2019. Tillväxten har i genomsnitt (enligt officiella siffor) legat på 1,7 procent de senaste sex åren, vilket inte varit tillräckligt för att få till stånd en hållbar ekonomisk utveckling.  

Långsam tillväxt är inte något nytt i det kubanska scenariot. De korta perioderna med uppsving i tillväxten har som regel varit tack vare externt stöd, som ofta getts utifrån politiska överväganden, snarare än utifrån en ekonomisk strategi. Ett av de latenta problemen i Kuba är den kroniska bristen på utländsk valuta, vilket resulterar i default-cykler av internationella åtaganden. Detta innebär att landet systematiskt överför konsekvenserna av dess begränsade ekonomiska framgång till sina utländska partners.

 

Under 2018 sammanföll flera negativa tendenser; bl. a väderfenomen som orsakade skada på jordbruket, sjunkande världspriser på socker och nickel och nya restriktioner för amerikanska turister. Samtidigt fortsatte oljeleveranserna, försäljning av hälsotjänster och varuhandeln med Venezuela att minska. År 2012 utgjorde handeln med Venezuela 44 procent av totalen, denna siffra hade 2016 sjunkit till knappt 17 procent. Det i december 2018 avslutade läkarprogrammet med Brasilien ­– Mais Médicos – beräknas kosta Kuba 400 miljoner USD per år – lika mycket som summan av socker-och nickelexporten. Under 2019 avslutade också Ecuadors, Bolivias och El Salvadors regeringar sina respektive läkarprogram med Kuba. Samtidigt kvarstår den kubanska sjukvårdsexporten som en av landets viktigaste inkomstkällor (se vidare längre ned under avsnittet ”Näringar”).

 

År 2019 har kännetecknats av den värsta bristen på basvaror sedan den ”speciella perioden”. Kuba importerar cirka 80 procent av livsmedlen och på grund av landets svårigheter att uppfylla finansiella åtaganden gentemot leverantörer har stora nedskärningar i importen gjorts. I september 2019 inträffade en akut bränslekris på ön då USA förhindrade bränsletransporter från Venezuela att angöra Kuba. Regeringen presenterade då en rad åtgärder för att tackla krisen vilka bland annat inkluderade att all offentlig verksamhet beordrades gå på halvfart för att spara el och bränsle och därigenom undvika att privatpersoner skulle drabbas av elavbrott. Privatpersoner uppmanades att spara på resurserna till exempel genom att laga mat med ved. 

 

BNP per capita (PPP) uppskattades till 14 166 USD av EIU för 2019. På grund av Kubas beräkningsmetod för BNP, i vilken fri undervisning och hälsovård samt exporten av kubanska läkare och annan service räknas in, är det dock svårt att jämföra Kubas BNP med andra länders.

 

Under 2019 höjdes minimilönen till 400 kubanska pesos, ca 16 USD per månad, och medellönen steg till 1067 kubanska pesos, ca 42 USD per månad, vilket innebär en ökning av medellönen med 27 procent jämfört med föregående år. Den informella ekonomin är stor och för att överleva har många kubaner bisysslor och alternativa inkomstkällor. Många kubaner får även ekonomiskt stöd från släktingar i utlandet. Det finns inga officiella siffor på remitteringarnas totala värde, men olika källor anger mellan 3–8 procent av Kubas BNP och att drygt 60 procent av kubanerna i dagsläget mottar remitteringar. En växande ojämlikhet förväntas de kommande åren med anledning av ökat privat företagande med möjligheter till avsevärt högre löner än vad staten erbjuder.

 

Penningpolitik

I oktober 2013 aviserades planen på att införa en enda valuta istället för systemet med två parallella valutor, den konvertibla peson (CUC) och den kubanska peson (CUP). En sammanslagning har blivit alltmer nödvändig, framför allt då skillnader i olika växelkurser förvrider incitament och resursallokering. Många statliga företag tillämpar förmånliga växelkurser, vissa t.o.m. 1:1, samtidigt som 24:1 gäller för konsumentvaror och utländska aktörer. Någon tidpunkt för sammanslagningen har inte angetts, men på senare tid har penningpolitiska åtgärder vidtagits som pekar på att man nu förbereder för att ta den konvertibla peson ur cirkulation. Till exempel har valutan slutat tryckas, den kan inte längre användas på flygplatsen och det har blivit förbjudet att föra in och ut den i landet. Flera statliga affärer och restauranger accepterar numera endast den nationella peson CUP alternativt ger växel endast i den valutan.

 

I oktober 2019 kungjorde den kubanska regeringen att amerikanska dollar (och 10 andra valutor) skulle tillåtas som betalningsmedel i särskilda butiker för vissa konsumtionsvaror (framförallt hemelektronik och bildelar). Man har siktat in sig på att söka fånga upp den hårdvaluta som annars lämnar landet genom den informella importen som privatpersoner, smugglare och egenföretagare gör på inköpsresor till Panama och andra länder. I februari 2020 infördes även rätten för kubaner att importera bilar för betalning i någon av de godkända valutorna. På bilpriserna läggs dock en skatt på 800 procent, vilket i praktiken innebär att ytterst få kubaner har möjlighet att köpa bil.

 

Åtgärderna förväntas att få en positiv effekt på kort sikt, men så länge den strukturella problematiken i ekonomin kvarstår finns det dock en risk att huvudsakliga problemen skjuts framåt.   

 

Näringar

 

Turism

Turismen är en av Kubas viktigaste och snabbast växande näringar och källa till utländsk valuta. Mellan 2014-2018 växte turismen med 60 procent. Den största gruppen turister kommer från Kanada. Stora turistströmmar kommer också från Italien, Spanien, Tyskland, Ryssland Frankrike, Argentina, Mexiko och Storbritannien. Utvecklingen av amerikansk turism gick starkt framåt i kölvattnet av lättnader av embargot och reserestriktionerna som Barack Obama initierade. Den amerikanska turismen började dock minska under 2017 och framåt på grund av den reseavrådan Trump-administrationen utfärdade i oktober 2017 samt de påföljande årens hårdare reserestriktioner för amerikaner. Under 2019 minskade turismen med nio procent, enligt regeringen främst på grund av det amerikanska embargot och den brittiska researrangören Thomas Cooks konkurs. Knappt 11 000 svenskar besökte Kuba 2019.

 

Hälsoserviceexport

Kubas största inkomstkälla utgörs i dag av exporten av tjänster inom hälsosektorn. Det beräknas att ca 30 000 kubanska läkare är utskickade på s.k. misiones i ett sextiotal länder. Flest läkare skickas till Venezuela. Läkarna betalas av kubanska staten en högre lön än vad de hade tjänat på Kuba för att ge incitament att åka, men sett till den låga lönenivån är det fortfarande små summor som betalas ut i löner i relation till vad de mottagande länderna betalar Kuba för de medicinska tjänsterna. Kubas intäkter från hälsoserviceexporten beräknas idag uppgå till ca 8-11 miljarder USD årligen. Sedan både Brasilien, Bolivia, Ecuador och El Salvador avslutat sina kontrakt för läkartjänster med Kuba under 2018-2019 tros inkomsten ha reducerats något. Den kubanska regeringen uppger dock att man lyckats allokera om läkarna till nya länder.

 

Nickel

Kuba är världens tionde största nickelproducent med världens fjärde största reserver, enligt US Geological Survey. Kuba har också stora koboltfyndigheter. Nickel utvinns i landets östra delar (provinserna Camagüey och Holguin) och säljs på den internationella marknaden för tillverkning av rostfritt stål. Nickelproduktionen är viktig för landets ekonomi, men både landets produktion och priset på världsmarknaden fluktuerar kraftigt och har mer än halverats från 2010 till 2018. Nickelexporten utgjorde 10 procent av den totala varuexporten 2018.

 

Gas och olja

Kuba har vissa reserver av olja och naturgas vid sin norra kust, men uppgifterna om storleken varierar. Det finns förhoppningar om att man ska kunna bli självförsörjande och bli kvitt beroendet av importerad olja. Den kubanska oljan är dock av låg kvalitet och kräver kostsam behandling för att kunna säljas eller vara duglig som drivmedel. Den importerade oljan, liksom den inhemskt producerade, används till stor del till energiframställning och elektricitet. Den nationella utvinningen av olja och gas bidrar till ca hälften av energibehovet, den andra hälften har oljeleveranserna från Venezuela svarat för. När oljeleveranserna från Venezuela var som störst uppgick de till över 100 000 fat/dag. Idag uppskattas de ligga på omkring hälften, dock med betydande fluktuationer under den senaste tiden. Den nationella ekonomiska och sociala planen som löper fram till 2030 innehåller stora investeringar för att öka den förnybara energins andel av den totala energiproduktionen från dagens fem procent till 24 procent, vilket skulle kunna sänka kostnaderna för energiproduktion och göra landet mindre beroende av Venezuelas bistånd och av fossila bränslen i allmänhet. För att uppnå detta mål behövs utländskt kapital och investeringar. EU undertecknade i maj 2018 ett avtal med Kuba om ett utvecklingssamarbete inom förnyelsebar energi värt € 18 miljoner.

 

Jordbruk

Under 2008 genomfördes en jordbruksreform som syftade till att rationalisera, modernisera och decentralisera jordbrukssektorn. Som ett led i effektiviseringen av den inhemska livsmedelsproduktionen inledde regeringen en omfattande jordfördelning som skulle göra enskilda lantbrukare och kooperativ en del av självförsörjningsprojektet. Fram till nu har jordbruksreformen dock inte levererat avsett resultat. Genomförandet av reformen har försvårats av minskade investeringar, dålig planering, byråkrati och brist på företagsamhet.

 

Till följd av den ännu svaga jordbrukssektorn importerar Kuba idag upp till 80 procent av sitt livsmedelsbehov och tvingas importera många livsmedel som man innan revolutionen exporterade. Importbehovet är betungande för den skuldtyngda kubanska ekonomin, framför allt eftersom den kubanska staten fortfarande subventionerar livsmedel till befolkningen med ransoneringskort, s.k. libretas. Under senare år har dock staten skurit ned ordentligt i ransoneringskorten. Föresatser finns att så småningom avskaffa ransoneringssystemet i sin helhet även om detta ännu inte skett.

 

Historiskt sett har Kuba varit mycket beroende av sin sockerexport, som stundtals varit bland de största i världen. Fluktuerande priser och skördar medförde ofta tvära kast mellan boom och kris för landets ekonomi. Idag är sockerproduktionen fortfarande viktig för Kubas ekonomi, men landet har lämnat monokulturen bakom sig och är inte lika beroende av produkten som tidigare. Sockerexporten utgjorde 2018 drygt 30 procent av den totala varuexporten, följt av tobak (drygt 18 procent).

 

Den privata sektorn

Under de senaste åren har den privata näringslivsverksamheten tagit fart på Kuba till följd av ekonomiska reformer och en växande turistsektor. Även om egenföretagarna fortfarande står inför många hinder, inklusive byråkratiska tillstånds-och övervakningsmekanismer, förbud att importera och exportera och avsaknad av en grossistmarknad med mera, växer sysselsättningen inom den privata sektorn och uppgår nu till uppskattningsvis en tredjedel av den totala arbetskraften. Sedan Raúl Castro formellt tog över makten från sin bror år 2008 lanserades ett ekonomiskt och socialt reformpaket som även innefattade den privata sektorn.

 

Nuvarande president Miguel Díaz-Canel uttalar sig ofta om vikten av den privata sektorns bidragande till ekonomisk tillväxt och har upprepade gånger manat till att söka accelerera reformer. I verkligheten går det dock långsamt, men likväl framåt. Den nya konstitutionen, som trädde i kraft i april, erkänner privat näringsverksamhet och privata sektorn som ett komplement i den centraliserade planekonomin, vilket är positivt. Regeringens verkliga vilja till reformer kommer dock visa sig i antagandet av den rad av lagar som behövs för att implementera konstitutionen.

 

Remitteringar från exilkubaner har svarat för 70-80 procent av investeringskapitalet i den privata sektorn, därför har Trump-administrationens begränsningar i penningöverföringar från USA även drabbat egenföretagare.  

 

Handel och handelspolitik

Venezuela har under senare år varit Kubas största handelspartner. Venezuela har även investerat i nickelgruvor och oljeraffinaderier på Kuba och de båda länderna har militärstrategiskt samarbete. I gengäld har Kuba bidragit med sjukvårdspersonal samt med hjälp inom jordbruket och skogsbruket i Venezuela. De senaste årens politiska och ekonomiska kris i Venezuela, jämte ett kraftigt reducerat oljepris på världsmarknaden, har emellertid lett till att det ekonomiska stödet till Kuba från Venezuela minskat, vilket är en av de huvudsakliga anledningarna till Kubas svåra ekonomiska situation. Sjunkande världspriser på socker och nickel samt ökande oljepriser hade också negativ effekt på tillväxten under de senaste åren. Varuexporten har minskat med 50 procent mellan 2015 och 2019. Mellan 2012 och 2016 sjönk Venezuelas del av den kubanska handeln från 44 procent till 17,6. EU (fr.a. Spanien, Italien och Tyskland) är numera Kubas största handelspartner. Kina är den tredje största handelspartnern. Andra viktiga handelspartners är Kanada, Mexiko och Brasilien. USA är trots embargot Kubas sjunde största handelspartner. Genom en undantagsbestämmelse i Helms Burton-lagen som kodifierar det amerikanska embargot kan USA exportera livsmedel och medicin till Kuba mot kontant betalning.

 

Utlandsskulden

Under tidigt åttiotal började Kuba få problem att återbetala sina skulder. Man började ställa in utländska betalningar och skulden växte snabbt. Efter Sovjetunionens upplösning förvärrades situationen och sedan ytterligare i samband med finanskrisen 2008. Sedan Raúl Castro kom till makten har ansträngningar gjorts för att söka återvinna landets kreditvärdighet. Under 2013 efterskänkte Ryssland 90 procent av Kubas skuld till forna Sovjetunionen, som beräknades till drygt 35 miljarder USD. Japan, som var den största borgenären efter Ryssland, följde strax efter, liksom Mexiko. Även andra stora kreditorer har efterskänkt stora delar av Kubas skuld, däribland länderna i Parisklubben[2], som i december 2015 träffade en överenskommelse med Kuba om skuldreglering. Skulden till länderna i Parisklubben uppgår efter överenskommelsen till ca 2,5 miljarder USD, varav cirka 75 miljoner dollar utgörs av skulden till Sverige.

 

Återbetalningen av skulderna har inneburit en påfrestning på landets valutareserver, men på sikt bör återbetalningarna kunna öka Kubas kreditvärdighet och tillgång till internationella lån. Kuba har dock haft svårigheter att betala till några av borgenärerna i Parisklubben under 2019. Samtidigt har landet börjat samla på sig nya skulder som följd av de stora återbetalningarna och har därmed svårt att betala för löpande import av livsmedel och konsumtionsvaror.

 

Det amerikanska embargot har medfört att Kuba är utestängt från internationella finansieringsinstitutioner som Världsbanken (WB) och Internationella valutafonden (IMF). I maj 2017 annonserades dock att Kuba antagits som medlem i Centralamerikanska banken för ekonomisk integration (CABEI), vilket är den första multilaterala finansieringsorganisationen som accepterat Kuba som medlem. Utöver det ekonomiska stöd som medlemskapet kan innebära torde inträdet även få stort symbolvärde; de befintliga medlemmarna röstade om Kubas medlemskap och deras tilltro till Kubas ekonomiska potential framöver kan få positiv inverkan på utländska kreditgivare, handelspartners och investerare. Ett medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) skulle kräva medlemskap i OAS (De amerikanska staternas organisation), vilket Kuba har förklarat att man inte är intresserad av. Kuba står även utanför den regionala samarbetsorganisationen för de karibiska staterna CARICOM. Den latinamerikanska utvecklingsbanken Comisión Andina de Fomento, CAF, är en annan möjlighet som står till buds. Den Europeiska Investeringsbanken (EIB) har visat intresse för att etablera sig i landet.  

 

Utländska investeringar

En uttalad prioritering av den kubanska regeringen är att öka de utländska investeringarna i landet. I syfte att attrahera mer investeringar antogs 2014 en ny lag för utländska investeringar. Lagen innebär bl. a särskilt förmånliga villkor för utländska investeringar i frihandelszonen Mariel, 40 km väster om Havanna. Intresset från utländska företag att investera på ön har, som i samband med de varmare relationerna med USA 2014-2017 ökade kraftigt, har på senare år mattats av.

 

Affärsklimatet utgör fortsatt en begränsning givet de svaga institutionerna, den tålamodskrävande och snåriga byråkratin samt ett icke-transparent rättssystem. Det dubbla valutasystemet med flera olika växelkurser försvårar för investerare att bedöma risker och orsakar snedvridning på marknaden. Investeringar måste, utom i vissa undantagsfall, ske som ett joint-venture-företag med den kubanska staten och ett företag måste gå genom den statliga bemanningsbyrån för att anställa arbetskraft; lön utbetalas direkt till bemanningsbyrån som därefter ges en liten del av summan till arbetstagaren. Många investerare vittnar om svårigheter att föra ut vinster. År 2019 investerades 1,7 mdr USD i landet enligt officiella uppgifter. Regeringens mål är att uppnå 2,5 mdr USD i utländska investeringar per år.

 

Helms Burton-lagen

Det amerikanska embargot kodifierades i lag 1996 i form av den s.k. Helms-Burton Act. Lagen utvidgade den territoriella tillämpningen av det ursprungliga embargot till att gälla utländska företag som handlar med Kuba. Genom lagens kapitel III infördes också en möjlighet för amerikanska medborgare att stämma utländska företag som har verksamhet i före detta amerikansk egendom på Kuba och som beslagtogs av den kubanska staten under revolutionen 1959. Denna bestämmelse har suspenderats av alla amerikanska administrationer sedan 1996, fram till det att den aktiverades för första gången i maj 2019 av Trump-administrationen. Det uppskattas att fordringar värda åtta miljarder USD är kvalificerade för stämningar. Dock förväntas långt ifrån alla fall tas till rättegång, bland annat på grund av dyra rättsliga kostnader och blockerande lagstiftning i andra länder. Några företag har redan ställts inför rätta men har vunnit i första instans. Aktiveringen av bestämmelsen verkar dock avskräckande för investerare.

 

Sveriges ekonomiska relationer med Kuba

 

De ekonomiska och handelspolitiska relationerna mellan Kuba och Sverige är begränsade. Handelsutbytet har under de senaste åren ökat, om än från låga nivåer. För närvarande finns en handfull svenska företag representerade på Kuba. Till dessa hör handelshuset Elof Hansson AB (representerar bl.a. Atlas Copco vad gäller nickel- och stålindustri, Alfa Laval i olje-, socker- och livsmedelsindustri), Volvo Construction Equipment (maskiner till nickelindustrin och byggnadssektorn), Ericsson (telefoni, GSM-nätutbyggnad), De Laval (utrustning till mjölkproduktion), Tetra Pak (förpackningsindustrin), Sandvik (maskiner och utrustning till gruvindustri och byggnadssektorn), och Astra Zeneca (läkemedel). Det svenska företaget Keyplants som levererar nyckelfärdiga läkemedelsfabriker är aktivt i frihandelszonen i Mariel.  

 

De svenska företagen är väletablerade som viktiga leverantörer till nyckelsektorer inom den kubanska ekonomin.

 

Enligt SCB omfattade den svenska exporten till Kuba totalt 333 miljoner SEK under 2019. Exporten utgörs främst av maskin- och verkstadsprodukter, halvfabrikat och kemikalier, apparater för telekommunikation och transportutrustning. Den svenska importen från Kuba 2019 uppgick till 33 miljoner SEK. Sverige importerar främst malm, tobak, maskin- och verkstadsprodukter och apparater för telekommunikation. Sveriges export till Kuba har under det senaste året minskat, medan Kubas export till Sverige har ökat.

 


[1] Den kubanska statistiska centralbyrån (ONE) räknar in fri undervisning och hälsovård samt exporten av kubansk hälsovård och annan service i beräkningar av landets BNP. 

[2] En informell sammanslutning av borgenärsländer som träffas regelbundet i Paris för att gemensamt förhandla ett ramavtal med ett gäldenärsland som har fått så stora betalningsproblem att det inte längre kan honorera sina åtaganden.

Senast uppdaterad 19 mar 2020, 14.12